torsdagen den 3:e januari 2013

Ett kliniskt rent krig (uppdaterad)

Jag läste precis i nyheterna om den senaste insatsen med Drönare, eller ska man fortsätta kalla dem för UAV/UCAV? Personligen anser jag att "Drönare" är en fruktansvärt usel rak översättning av det engelska Drones där man missat syftet med en UAV/UCAV. Men, vad vet jag? Det enda jag för tillfället vet är att detta är framtidens småskaliga krig vi ser framför oss. Internationella Insatser v 2.0!

President Obama och hans regering håller på att ominrikta den amerikanska försvarsmakten...igen. Framtidens krig skall inte bli en återupprepning av Irak eller Afghanistan. Man ska inte binda stora truppstyrkor på marken och utsätta dem för IED eller självmordsbombare.

Framtiden ser i stället ut att bli insatser med små specialstyrkor stöttade av beväpnade UAV/drönare, stridsflyg och kryssningsrobotar avfyrade från ubåtar eller fartyg.

Tanken är att det ska bli ett mer ”kliniskt rent krig”, d.v.s. att förlusterna på den egna sidan ska bli så små som möjligt. Glöm afghanistankrigets eviga rop efter "boots on the ground" (vilket i sammanhanget är lite intressant eftersom det är Internationella Insatser v 1.0 a la Afghanistan som Sverige just nu ställer om sitt försvar för att passa).

Men, tyvärr så finns det inget som heter precisionsinsatser med UAV. Även om ett precisionsvapen kan träffa ett mål med hög precision så krävs det precisionsunderrättelser för att rätt mål ska slås ut. Med tanke på målens karaktär så krävs det infiltration, vilket har visat vara oerhört svårt med organisationer som Al Qaida.

Svårigheterna med detta ser man redan idag. I striderna kring gränsområdena i Afghanistan/Pakistan, där bl.a. CIA gjort insatser för att slå ut enskilda nyckelpersoner inom talibanrörelsen eller Al Qaida, så är ”collateral damage”-nivån hög. Hur skiljer du en taliban i skägg med filt på huvudet från en civil afghan med skägg och filt på huvudet med hjälp av en kamera från en UAV som befinner sig på 3000m höjd? När fienden lever bland civila, hur slår du ut honom utan att samtidigt döda oskyldiga kvinnor och barn? Här fyller den internationella pressen en viktig funktion. Det som kan stoppa en felaktig insats är folkviljan. Det som kan sänka folkviljan är information om när fel begås.

Hur kliniskt rent kan ett krig egentligen bli? Det handlar trots allt att med militära medel slå ut (läs döda) fienden. Post Traumatic Stress Disorder kommer fortfarande att drabba våra soldater även om de inte är direkt insatta på marken. I USA börjar UAV-besättningarna att lida av krigen trots att de inte ens befinner sig på samma kontinent.

“With seven seconds left to go, there was no one to be seen on the ground. Bryant could still have diverted the missile at that point. Then it was down to three seconds. Bryant felt as if he had to count each individual pixel on the monitor. Suddenly a child walked around the corner, he says.

Second zero was the moment in which Bryant's digital world collided with the real one in a village between Baghlan and Mazar-e-Sharif. Bryant saw a flash on the screen: the explosion. Parts of the building collapsed. The child had disappeared. Bryant had a sick feeling in his stomach.

"Did we just kill a kid?" he asked the man sitting next to him.
"Yeah, I guess that was a kid," the pilot replied.
"Was that a kid?" they wrote into a chat window on the monitor.

Then, someone they didn't know answered, someone sitting in a military command center somewhere in the world who had observed their attack. "No. That was a dog," the person wrote.

They reviewed the scene on video. A dog on two legs?”


Sverige har idag enbart spanings-UAV. När kommer de första UCAV? Vilka insatser ska vi i så fall deltaga i? Den här typen av krigföring är mycket svårdefinierad rent juridiskt och ligger och balanserar på det tillåtnas gräns. För att slippa sätta in stora markförband måste potentiella hot slås ut tidigt. Helst innan de hinner slå till. D.v.s. krig måste förklaras innan kriget påbörjats!

När ska omvärlden gripa in? USA:s preemptive strike doktrin som togs fram under Bush Jr eran har fortfarande problem med att få internationell acceptans. Alla länder har rätt att försvara sig. Men hur ska man bevisa att det andra landet verkligen tänkte anfalla? I fallet Irak så visade sig ju massförstörelsevapnen lysa med sin frånvaro.

Det är inte bara de framtida metoderna som kan ge Sverige problem. Vilka insatser ska vi egentligen deltaga i?

Det kan låta behjärtansvärt att befria en folkgrupp som lider under onda ledare som t.ex. Saddam Hussein och Muammar Khadaffi. Men frågan är om de verkligen får det bättre? Irak och Libyen var trots sina despoter ett par av de mer välutvecklade länderna i regionen. Nu har man släppt lös religiösa motsättningar, stamkrig m.m. som tidigare hållts i kontroll. Frågan är ens om det blivit säkrare för omvärlden eller om dessa splittrade länder är mer lämpade för att rekrytera medlemmar till organisationer som Al Qaida eller att gömma träningsläger för terrorister.

Frågan är också varför just dessa länder? Det finns andra som lider. Ta bara Nordkorea och Syrien och en hoper av länderna i Afrika som potentiella insatsområden. Vilka faktorer är det som är med och avgör när, var och hur det ska bli en insats? Först ska någon av supermakterna inte vara inblandad då det knappast kommer att gå igenom säkerhetsrådet. Sedan måste någon av supermakterna vara villiga att ställa upp med infrastruktur, då Sverige eller ens EU kan göra något på egen hand.

Vem är då fienden? När fienden inte längre är nationer utan grupper, vem ska man då anfalla? Har FN verkligen mandat att besluta om insats mot en grupp? Ska man anfalla länder som skyddar terrorister? Med tanke på att en och annan terrorist med svensk anknytning har dykt upp på världsarenan så har vi heller inte helt rent mjöl i påsen.

Internationellt används termen "a just war", ett berättigat krig. Tyvärr så är det först i efterhand som man kan se hur berättigat det var. Kanske inte ens det eftersom det är segraren som skriver historien och historien kan lätt modifieras för att passa framtiden. Glöm inte att "det första offret i ett krig är sanningen".

Den stora frågan är kanske inte hur kliniskt rent ett krig kan bli, utan hur kliniskt rent ett krig får bli? Om risken för den egna sidan blir obefintlig, ökar då inte risken för att man nyttjar militära insatser i tid och otid? Kom ihåg General Lees ord, ”Det är tur att krig är så fruktansvärda, annars skulle vi börja tycka om dem”.

Uppdaterad 13-01-04, 1:15 Ytterligare amerikanska attacker har genomförts med UCAV. Denna gång slogs enligt information en hög krigsherre ut. Frågan är hur stor "vinsterna" är på dessa attacker? USA slår ut enstaka ledare, men det dyker hela tiden upp nya. Insatserna skadar ofta cvila, vilket gynnar rekryteringen för talibaner och Al Qaida. Dessutom riskerar man att ytterligare driva Pakistan åt extremare håll. Det finns fortfarande stort stöd för talibanerna hos den pakistanska säkerhetstjänsten ISI.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar