onsdagen den 30:e november 2011

Supportgrupp sökes!

22 Gripen till Schweiz!!!

Tidigare på dagen kom den schweiziska tidningen Tages-Anzeiger med uppgifter om att landet beslutat att köpa 22 Gripenplan. Köpet skulle enligt tidningen vara värt omkring 3 miljarder schweizerfranc, motsvarande omkring 22 miljarder kronor.

Nu lär min schweiziske kollega från PfP Staff Officers Course få nytta av sin Power Point presentation där han förevisade skillnaderna mellan Switzerland och Sweden. "IKEA, ABBA, Cheeze and Chocolate" var de stora skillnaderna om jag inte minns helt fel.

Kritikerna har sagt att Gripen inte kan tävla mot de stora drakarna på marknaden. Men Rafale saknar fortfarande exportkund och Eurofighter har än så länge egentligen bara sålt till Saudiarabien. (Affären i Österrike var flygplan som Tyskland inte ville ha). Gripen har sålt till fem exportkunder!

Hos Saab är givetvis stämningen hög.

"The Swiss type-selection confirms that Saab is a market-leader in the defence and security industry and that Gripen is a world-class fighter system that provides the best value for money”, says Håkan Buskhe, President and CEO Saab.

Affären kan också få betydelse för Sveriges val av E/F eller en uppgradering av dagens C/D.

Riksdagen har beslutat att tio JAS 39 Gripen C/D får utvecklas till en E/F-version om "Brasilien eller något annat land" väljer att köpa planet.

– Detta ger möjlighet till kostnadsdelning vilket förstärker och förbättrar alla förutsättningar för båda länderna, säger försvarsminister Sten Tolgfors (M) till TT.


På sin blogg så jublar Tolgfors över beskedet.

Gripen är tänkt att ersätta F-5 (54 st). 6:e divisionen i Payerne, 8:e divisionen i Meiringen och 19:e divisionen i Sion.

Det intressanta är att piloterna som flyger F-5 är reservofficerare! Likt en stor del av scwhweisiska försvarsmakten så är det allmän värnplikt och reservofficerare som systemet i Flygvapnet bygger på. Hur kommer det att bli när Gripen införs? Fortfarande reservofficerare eller blir det fast anställd personal? Gripens låga timkostnad och enkla underhåll lär vara en bidragande orsak till att den valdes om det fortfarande kommer att vara reservofficerare som flyger och underhåller flygplanen. Men det ryktas om att Schweiz likt Sverige är ute efter att slopa värnplikten.

Schweiz har även tre divisioner F/A-18 Hornet (33 st). 11:e divisionen i Meiringen samt 17:e och och 18:e divisionenerna i Payerne.

Då F/A-18 och Gripen C/D har samma motor, General Electric F404 (RM12 i Sverige), och Gripen E/F har en senare version, General Electric F414, så finns det stora vinster att göra på gemensamt underhåll. Även detta var nog en faktor till fördel för Gripen då Eurofighter och Rafale har egna motorer. Det ska bli intressant att höra de schweisiska piloternas kommentarer då de kör luftstrid med Gripen mot F/A-18. Kanske detta kan leda till att den dag Schweiz söker ersättare till F/A-18 så blir det fler Gripen sålda för Saab? I varje fall lär yrkespiloterna som flyger F/A-18 bli irriterade utifall de får stryk i luftstrid av reservpiloterna!

Utöver F-5 (snart Gripen) och F/A-18 så används Pilatus PC-9 för grundskolning på 12:e divisionen i Emmen.

I Schweiz så tillhör UAV (Ranger) helt logiskt Flygvapnet! De är placerade på 7:e divisionen i Emmen.

Schweizarna kommer nog mycket snart att deltaga i övningar med grannlandet Österrike. De österrikiska piloterna som knappt får flyga på grund av att deras Eurofighter är dyra i drift förbannar nog sina politiker för att de valde politiken före tekniken i sitt val av ersättare till J 35 Draken. Österrike hade under många år flugit svenska flygplan, J 29, SK 60 och J 35. Jag var själv med på F 21 och utbildade österrikiska piloter på JA 37 som förberedelse för Gripen. Alla piloter var helt inställda på Gripen och blev mycket snopna när politikerna tvärvände.

2014 fyller det schweiziska flygvapnet 100 år. Misstänker i varje fall att det kommer att finnas en och annan Gripen med på jubileumsflyguppvisningen!

Patrouille Suisse flyger idag F-5. Vi kanske får se en uppvisningsgrupp med Gripen som åker runt på olika flygshower världen över? Det skulle kunna bli en riktig publikdragare!

Det lär inte bli svårt att skrapa ihop en svensk supportgrupp till Schweiz. Ett bra läge i Europa, stabil miljö för familjer och skidåkning som heter duga innebär bra utgångsläge för rekryteringen.

Det jag hoppas på är att denna affär sätter en trend. Många länder har gapat över ett för stort stycke. I Schweiz pratades det tidigare om Rafale, Eurofighter och t.o.m. F-35. Men när det kom till att få mest "pang för pengarna", så var det Gripen som kunde leverera! Länder som t.ex. Danmark kommer att granska denna affär noggrant.









SVT, SvD1, SvD2, DN, Defence News, Defence Talk, Aviation Week, France 24, The Local

tisdagen den 29:e november 2011

Internationella insatser

Det närmar sig jul och då brukar den stora frågan vara vilka julklappar man ska köpa till barn, släkt och vänner. Även om den globala ekonomiska krisen grävt djupt i mångas plånböcker så har vi fortfarande råd att köpa allsköns prylar som faster Agda inte visste att hon önskade sig och farbror Bert kommer att slänga in i garderoben så fort dörren stängts bakom den sista släktingen som begett sig hem.

För egen del så har jag tröttnat på julstressen. Jag skulle bara som Karl-Bertil Jonsson vilja få en möjlighet att för en gångs skull få känna av julens innersta mening, d.v.s. att ge glädje till de som behöver det.

I försvarsdebatten pratas det om militära internationella insatser. D.v.s. fred ska framtvingas genom krig. "A just war", som det heter internationellt. A andra sidan så finns det andra som tror att t.ex. situationen i Afghanistan kan lösas med enbart humanitära medel.

Vem som har rätt vette sjutton.

Inom Försvarsmakten så talas det mycket om att hjälpa människor i nöd. Det skrivs bok efter bok om soldaternas erfarenheter från krigen i Kosovo, Irak, Afghanistan och säkerligen mycket snart om Libyen.

Men det finns en grupp hjältar som deltar i internationella insatser som det talas mycket tyst om. De möter samma faror som våra soldater, men de gör det utan vapen eller skyddsväst. De jag talar om är givetvis de internationella humanitära hjälporganisationerna!

Sedan starten på Sveriges militära internationella missioner 1948 så har ca 100.000 personer tjänstgjort och 81 soldater har stupat. Frågan är hur motsvarande siffror ser ut för de internationella humanitära insatserna? Jag skulle inte bli helt förvånad om siffrorna är ganska så lika.

Det vimlar av olika hjälporganisationer. Jag är t.ex. medlem i Röda Korset och jag stödjer Rädda Barnens fadderprogram. Men det finns en organisation som jag tycker utmärker sig utöver de andra.

Röda Korset och Rädda Barnen bägge har skakats i grunden de senaste åren med skandaler kring högavlönade styrelsemedlemmar och omkostnader som gör att en för liten del av bidragen kommer till de som behöver pengarna. SIDA har kritiserats för att på tok för mycket av deras satsningar försvinner i svarta hål hos korrumperade regimer.

Men Läkare utan gränser har visat att de är en organisation som verkligen jobbar ideellt. De har dessutom lyckats med det som Försvarsmakten har som mål. D.v.s. att attrahera välmotiverade och välutbildade svenskar att med låg ersättning arbeta under svåra förhållanden på de farligaste platserna på jorden. Deras enda skydd är att de hjälper alla oavsett sida.

Viljan att ställa upp beror givetvis delvis på chansen att få hjälpa andra, men även på det civila meritvärdet. Att arbeta humanitärt är för en läkare höjden av allt det som läkareden står för. Ska man vara en smula realist så ger tjänsten i ett katastrofområde dessutom mer praktisk erfarenhet under ett halvår än en livstid på en akutmottagning i en storstad. Som läkare är det därför helt klart en merit att ha tjänstgjort inom Läkare utan gränser.

Jag är helt övertygad att det arbete Läkare utan gränser genomför bidrar till en säkrare värld. Genom att visa att vi bryr oss och dela med oss av det vi har så minskar vi lidandet och därmed också indirekt hatet mot omvärlden. Organisationer som Al Qaida och Hamas skulle sakna rekryteringsunderlag om folket i dessa regioner fick det bättre.

När politikerna inte kan ensas om militära insatser och brist på ekonomi och vilja gör att stora dyra förband som NBG08/11 står overksamma i beredskap, så kan hjälporganisationerna vara på plats i ett katastrofområde på bara ett fåtal dagar, ibland timmar. För en bråkdel av beredskapskostnaden för NBG så räddar de massor av liv.

Så varför inte slå två flugor i en smäll? Göra något gott inför julen och bidra till en bättre och säkrare värld. Läkare utan Gränser genomför just nu kampanjen "Hjälp oss plåstra om en sjuk värld".

För mig så blir i varje fall julklappsinköpandet lätt i år.





måndagen den 28:e november 2011

Ledning av flygstridskrafter

När jag en gång i tiden studerade på Försvarshögskolan så pågick en het diskussion om uppdragsstyrning eller kommandostyrning av stridskrafter. Den nya "Militärstrategiska doktrinen" var färsk från tryckpressen och doktrinerna för respektive försvarsgren fanns i arbetsutgåvor och studerades därför flitigt av alla elever.

Manöverteori och uppdragstaktik är ledorden för svenska militära stridskrafter, men för flygstridskrafterna gäller ett undantag från dessa principer.

Så här stod det att läsa i 2004 års "Doktrin för luftoperationer":

"Uppdragsstyrning är centralt i manöverteorin men insatser med luftstridskrafter innebär ett behov av att leda i spannet mellan uppdragsstyrning och kommandostyrning beroende på rådande omständigheter och planerad verksamhet.
...
Uppdragsstyrning eftersträvas i en defensiv situation där motståndaren har initiativet. Det ger möjlighet att snabbt parera motståndarens initiativ och samtidigt möjlighet att utnyttja snabbt uppkomna möjligheter. Offensiva operationer kräver en större grad av kommandostyrning.
...
Kommandostyrning är särskilt beroende av tillgång till kvalificerade ledningssystem med hög kapacitet. Begränsningar i ledningssystemen leder ofta till nedsatt ledningsförmåga vilket innebär att ledningen ofta övergår i former som liknar uppdragsstyrning eller procedurstyrning. Procedurerna är värdefulla hjälpmedel för att minska friktionen mellan förband."


Synsättet var en smula svårt för oss piloter att acceptera. Vi hade ju alltid sett oss själva som ett under av flexibilitet, initiativkraft och fri vilja. Att erkänna att vi var hela tiden styrda från ovan satt långt inne. Men samtidigt så var det helt riktigt. Flygstridskrafter var och är en dyr och begränsad resurs. Därför ska de enligt alla flygteoretiker från Douhet via Mitchell till Warden koncentreras till ett vapenslag och användas optimalt för att vinna kriget, inte bara enskilda slag. Detta är en av anledningarna till att Flygvapnet genom åren inte anammat CAS - Close Air Support till fullo. Det var viktigare för kriget att sänka transportfartyget med 50 stridsvagnar på väg över Östersjön än en enskild stridsvagn på slagfältet.

Men med Kalla Krigets slut och murens fall så försvann de klassiska målen för Flygvapnet. När så vår f.d. ÖB under sina sista dagar vid makten påminde politikerna om att de lovat EU att skapa Battlegroups så uppstod problem. Den som inte kunde bidra till BG-konceptet kunde lika gärna glömma de nästföljande årens materielbudget. Det Flygvapnet kunde ställa upp med var CAS, spaningsförmåga, transportflyg och helikoptrar. Från att ha varit ett koncept på ca 1000-1500 man så svällde NBG08 - Nordic Battlegroup till en gigant på nästan 2800 man. Alla ville vara med! För att klara av målet i tid så skapades en mängd "snabbspår". Det var mörkerförmåga med NVG - Night Vision Goggles, långa flygpass med förvaring av mat och vatten i kabinen och integration av laser- och GPS-styrda bomber (samma vapen som politikerna nu senast inte ville att Gripen fällde i Libyen).

Vad man helt glömde bort var hur man skulle leda dessa flygstridskrafter.

Sverige
Hur har det då skett historiskt i Sverige?

Under slutet av Kalla Kriget så leddes luftförsvaret från Flygkommandona. De var från början fyra, men reducerades senare till tre (FK Syd, FK Mitt och FK Norr). Där satt de taktiska staberna och ledde sina stridskrafter med hjälp av uppdragsordrar. För jakten så var de oftast inte så besvärliga utan bestod i t.ex. "Roten Johan 11 starta ost, Kobran leder i luften kanal 300". De flygtaktiska kommandona var underställda de Militärområdeschefen i Milo Syd, Milo Mitt och Milo Norr. På så sätt så kunde man på operativ nivå samordna luftförsvaret då Luftvärnet tillhörde Armén och skydda markstridskrafternas mobilisering från angrepp från luften.

För attacken och spaningen så var det mer komplicerat. Dessa förband leddes från E1 - 1:a flygeskadern som i krig var direkt underställd ÖB.

Uppdragen kom från JAL - Jaktledaren samt Eskaderstaben i form av en FgO - Företagsorder. Där listades vilka flygplan som skulle sättas in, beväpning, start och landningsbas, anfallsmål (attack/spaning) eller spärrbana (jakt) samt eventuella behov av samordning med luftvärn och Marinen (räknades som "rött"=fientligt luftvärn då de sköt först och frågade sedan).

I luften så leddes insatserna av STRIL - Stridsledning och luftbevakning. Detta skedde genom tal- och dataledning från STRIC - stridsledningscentraler. Attacken och spaningen gick för det mesta radiotysta för att undvika att bli upptäckta av fienden, men jaktflygarna tjattrade på. Det var bättre med mycket information för att bygga upp luftläget. Stridsledningen ledd insatserna fram tills dess att jaktpiloten fick kontakt med målet på radar eller visuellt. Stridsledaren brukar ibland kallas "den femte gruppmedlemmen".

Sverige var världsledande med taktiska datalänkar mellan flygplan och ner till marken. Utan att säga ett ord kunde Rrjal - radarjaktledaren skicka styrorder till piloterna om vilka fientliga flygplan som fanns i luften och vilka som skulle anfallas.

Libyen
Numera har Flygvapnet anpassats för internationella insatser. Radiosystem och datalänkar har blivit interoperabla för att kommunicera med NATO-ledningssystem. Länk-16 används för datakommunikation. Piloterna är välövade i NATO uppdragstaktik och all kommunikation sker på engelska enligt NATO-terminologi. Divisionerna genomgår NATO OPEVAL som är godkännandeprocessen för att vara insatsberedd.

Vid en insats liknande den i Libyen så leds operationen från ett JFC - Joint Forces Command. Där skrivs uppdragsordern (OPORDER) ut som talar om vad de olika stridskrafterna skall uppnå den närmaste veckan. Den skickas sedan till ACC/CAOC där den för flygstridskrafter omvandlas till en ATO - Air Task Order. Den beskriver i detalj vad de olika förbanden skall genomföra det närmaste dygnet. En ATO kan jämföras med den svenska FgO.

I luften leds flygplanen av en stridsledare. Vanligtvis från en luftburen stridsledningscentral i form av en E3 "Sentry" AWACS - Airborne Warning and Control System. Ledningen kan ske via s.k. Bulls-Eye d.v.s. att ha en gemensam punkt där stridsledaren via radio läser ut var alla flygplan befinner sig. Detta system är väl beprövat, men innebär stor arbetsbelastning på piloterna då de måste visualisera luftläget på papper eller i huvudet. På radarn går det att lägga ut en referenspunkt där piloten själv kan försöka hitta de mål som stridsledaren pratar om. Med införandet av Länk-16 så sker detta med datakommunikation på samma sätt som de svenska länkarna. Piloten får upp all information han behöver för sitt uppdrag utan att behöva tala på radio. Detta minskar belastningen och innebär att radiotrafiken kan minskas.

En Gripen är aldrig ensam i en liknande insats. Stridsledning från AWACS, luftankning från t.ex. KC-135, attackflygplan, störflygplan, jakteskort, SEAD - Suppression of Enemy Air Defence m.m. En insats med 100 flygplan är inte ovanligt.

Hade Gripen satts in i Afghanistan hade samma upplägg gällt. Det finns NATO AWACS som leder luftstridskrafterna även där. Tyskland som inte deltog i insatsen över Libyen valde att förstärka AWACS-besättningarna med tysk personal så att amerikanska besättningar kunde användas över Medelhavet.

Faktum att detta upplägg av ledning och taktik är precis vad Sverige tränat på de senaste 10 åren. Det är också precis det upplägg som alla svenska flygande insatsförband har haft allt från SWAFRAP AJS37, SWAFRAP JAS39, SE-01 och SE-02. Dessutom är det så förbanden övar på internationella övningar som Red Flag i Alaska 2006 och i Nellis 2008.

Det som saknades i dessa insatsdivisioner var en ledningsenhet, men nu har äntligen EAS - Expeditionary Air Staff startats upp. Med det så finns helt plötsligt förmågan att göra om de förband som idag är anmälda till PARP till riktiga insatsförband. Utan en stab- och ledningsenhet så finns det inga insatsförband, bara verkansenheter. Men då EAS bara består av 13 personer så kommer den nog bara ha kapacitet till att agera "Liasion", d.v.s. kontaktperson mot högre stabs- och ledningsenhet, läs NATO.

Med den inriktning som ledningssystemutvecklingen har i Sverige så kommer systemen även här på hemmaplan att likna NATO. D.v.s. Länk-16 för datakommunikation.

På senare år har de taktiska flygkommandona lagts ner och ersatts av FTS - Flygtaktiska staben. Företagsordern har ersatts av ATO på samma sätt som i NATO.

NBG
Då kommer vi till katten bland hermelinerna. Inom NBG så var luftstridskrafterna del av EAW - Expeditionary Air Wing. För insatsen i Libyen så slet man ur gripendivisionen, en Tp-84 och tillsatte en ledningsdel. Kvar i EAW blev i stort sett bara helikoptrarna. Inom ramen för NBG hade förbandet tränat CAS. I Libyen så blev det först fokus på jaktuppdrag, men genom större delen av insatsen var det spaning som gällde.

NBG är tänkt att åka iväg som en egen kloss. EAW borde ha samma förutsättningar. Men var finns den enhet som skickar uppdragsorder i form av ATO till den flygande delen av förbandet? var finns den underrättelsefunktion som ska säkerställa att hotet från marken i form av handburet luftvärn analyseras på rätt sätt. Var finns den enhet som skickar stridsledning i form av t.ex. Länk-16? Var finns lufttankningen? Den Tp-84 som skickades ner till Libyen var en nödlösning i form av det flygplan som fanns för träning i Sverige. Viktigast av allt, var finns flygräddningen i form av CSAR - Combat Search and Rescue? Märk väl att detta inte är samma sak som MEDEVAC som fanns inom NBG! Över Libyen så kunde piloterna räkna med viss hjälp om de blev nedskjutna, men att bli nedskjuten över mellersta Afrika med bara apostlahästarna och en 9mm pistol som verktyg är en helt annan sak.

Frågan är om EAW ens tränat på att vara fristående? Under träning av NBG här hemma i Sverige så har med stor sannolikhet flygförbandet letts av svensk stridsledning för att kunna samordna luftrummet. Det har definitivt letts av svensk flygtrafikledning. Finns dessa resurser tillgängliga för en insats över t.ex. Tchad eller Sudan?

Ska förbandet ledas av en CAOC på samma sätt som i Libyen, eller ska det ledas från den Flygtaktiska staben här hemma i Sverige?

Faktum är att en insats med Gripen inom ramen för NBG och EAW hade inneburit att man inte bara skulle gjort första insatsen på 50 år utan att den genomförts precis som insatsen med J 29 Tunnan i Kongo. Utan ledning och med begränsade kommunikationsmöjligheter. Visst så ska en flygvapendivision klara av även detta. Under Kalla Kriget så tränade vi på att flyga med ett utslaget eller utstört stridsledningssystem. Men vi tog också betydligt högre förluster i ett sådant scenario.

Jag kommer säkert att få en del kritik för detta uttalande, men tyvärr så beror nog dessa frågetecken på att hela NBG-konceptet varit armétungt i framtagandet. Många arméofficerare har ibland en tro på att flygstridskrafter är något man kan hantera på samma sätt som arméns helikoptrar där piloten bara är den som styr helikoptern. Den verkliga befälhavaren är den med högst gradbeteckning på axlarna. Datalänkar verkar vara ett okänt begrepp, vilket också satsningen på NBF visade då man knappt visste vad som fanns i Flygvapnet eller Marinen.

Många frågetecken att räta ut. Men en sak är helt klar. EAW liknar inget annat som Flygvapnet gjort tidigare. Frågan är om det liknar något som Flygvapnet kommer att göra någonsin?

Slutsats
Att insatsen i Libyen gick bra ska man inte tacka EAW-konceptet för. Det enda som EAW var bra för var att säkerställa att piloterna var i bra flygtrim. Den lyckade insatsen beror på den anpassning av utrustning som skett genom åren samt att piloterna och den tekniska personalen övat på detta under många år. Till skillnad från Armén som ända fram tills nu satt upp förband specifikt för insatser så har Flygvapnet kunnat fördela insatserna på de stående divisionerna.

Jag skulle vilja hävda att EAW tvärt om bidrog till en del av de friktioner som fanns inom FL-01. Förbandet hade tränat för en uppgift, men sattes in i en annan.

Tyvärr backar (s) nu om NBG. (* suck *) Visst, vill man sätta upp en Battlegroup så gör så. Bortkastad tid och pengar i mina ögon. Kanske det vinner några politiska segrar inom EU? Men med tanke på den säkerhetspolitiska styrka eller avsaknad av styrka som EU har så lär det inte ge så mycket.

Men varför inte göra som (övriga) NATO-länder och anmäla de enheter som redan finns? Det är betydligt bättre med insatsberedda små enheter som går att stoppa in i större operationer än en enhet som skall klara av allt själv. Den blir både för stor och för liten på samma gång. Men snälla, lämna Flygvapnet utanför! Flygvapnet har inget att vinna på att vara med inom NBG. Det kan inte ses som en "reformmotor" som för Armén, utan leder bara utvecklingen in i en återvändsgränd. För det är inte amerikanska marinkåren vi vill efterlikna? Eller är det en amerikansk hangarfartygsgrupp som är förebilden? De är de enda fristående enheter jag känner till som har den förmåga att själv leda flygstridskrafter som NBG försöker eftersträva.

Graden av insatsberedskap för en flygdivision begränsas bara av den mängd träning förbanden får. NATO-kravet är egentligen 180 timmar per år, men det har ingen svensk division fått på åratal. Flygvapnet har lyckats få NATO att gå med på att det räcker med 160 timmar om man komplementerar med simulatorträning. En flygdivision fungerar dessutom bäst om den leds av en ledningsstruktur liknande den som finns här hemma i Sverige eller som finns inom NATO. Skulle NBG behöva tillskott av flygstridskrafter så finns givetvis möjligheten att använda svenska flygplan. De finns beredda oavsett NBG eller inte.

Det finns med andra ord en hel del att fundera på om det skulle bli en ny Luftförsvarsutredning.

Nu har precis en ny "Militärstrategisk doktrin" sett dagens ljus. Jag har inte läst den ännu, men är en smula fundersam över vad den har att säga om internationella operationer. Jag är ännu mer fundersam över vad den ännu icke nyutgivna "Doktrin för luftoperationer" kommer att säga om ledning av flygstridskrafter.

lördagen den 26:e november 2011

Fler avhopp

Det börjar bli tunt på de övre våningarna på Lidingövägen 24. C INS sadlade om till SL. Nu kommer Generaldirektören Ulf Bengtsson att lämna skutan för att bli generaldirektör för Arbetsgivarverket.

– Beslutet har inte varit självklart, säger Ulf Bengtsson. Min tanke har hela tiden varit att stanna till 2014 då mitt nuvarande förordnande går ut. Men en fråga om att bli chef för Arbetsgivarverket är ett erbjudande som jag inte kan tacka nej till.

Men även i det kommande uppdraget får Ulf Bengtsson skäl att samarbeta med Försvarsmakten.

– Det vi arbetat intensivt med i Försvarsmakten – personalförsörjningsreformen – ställer behov på samhällsutvecklingen och där har Arbetsgivarverket en viktig roll.


En mycket intressant fråga som Ulf Bengtsson säkert kommer att få med sig till Arbetsgivarverket är hur sveriges arbetsgivare ser på att ha anställda som kommer att med jämna mellanrum försvinna från sin arbetsplats och tjänstgöra inom Försvarsmakten. För reservofficerare har det fungerat bra genom åren, men det har varit ett väl inarbetat system. Många chefer är själva reservofficerare och vet vilka vinster det ger för företaget med medarbetare som får en bra ledarskapsträning och växer som människor.

För dagens soldater kan det bli bli betydligt svårare då cheferna inte vet vad de vinner på systemet. De gamla yxorna som åkte på mission efter mission hade det också betydligt enklare. Det var upp till dem själva att bestämma när det passade bra med en ny sväng utomlands. När jobbet kändes tråkigt och man glömt bort nackdelarna med att frysa och äta mat ur snuskburk så gick det att ta tjänstledigt eller t.o.m. säga upp sig från det gamla jobbet. Men för att vara helt ärlig så vette sjutton om de civila arbetsgivarna tjänade särskilt mycket på systemet. Att då ha en anställd som har ytterligare ett anställningskontrakt kan nog bli svårt. Särskilt när man står och väger mellan två sökande. En som kan vara där på heltid och en som kommer vara borta till och från. Kanske man ska klassa det som mammaledighet där arbetsgivarna helt enkelt inte har rätt att diskriminera soldater?

Generaldirektörena blir inte särskilt långvariga på HKV. Kanske de civila cheferna inte riktigt passar in i den militära hierarkin? Ulf Bengtsson stannade i tre år. Hans företrädare Marie Hafström stannad också i bara tre år. En befattning inom den statliga världen brukar vara i treårsintervall. Men det är märkligt att ingen förlänger sin tjänstgöringsperiod utan bara låter de första tre åren ta slut för att sedan snabbt dra vidare. Jag undrar vilket rykte positionen som Generaldirektör för Försvarsmakten har ibland sveriges chefselit. Trots allt så kom den egentligen till bara för att övervaka militärerna som inte riktigt kunde hantera budgeten. Det är nog inte helt lätt att arbeta i det klimatet.

Jag undrar dessutom vilken åsikt Ulf Bengtsson har om Försvarsmakten. Kommer han att själv vara positiv efter det han sett från insidan?

Hmmm... vem blir nästa chef att hoppa av från HKV? Det kanske finns en inofficiell vadslagningspool på HKV?

Pensionsplan(er)

I många länder börjar det bli akut med ersättare till dagens flygplan. F-35 har blivit försenad och fördyrad. Det kommer därför att finnas behov av "gap-filler" mellan dagens system och den kommande F-35. Det kommer dessutom att finnas behov av ett billigt komplement, då F-35 inte blev den billiga lösningen som skulle klara av allt.

Det finns olika alternativa lösningar på krisen.

Många flygvapen väljer att ställa delar av sin flygplanspark och hanka sig fram på det de har kvar. RAF har t.ex. slutat flyga med Harrier, trots att det är det flygplan som kanske bäst passar för insatser i Afghanistan med integration av laserpekare och laserbomber. Resterna av Harrierflottan säljs nu till USA som reservdelar så att US Marines kan fortsätta flyga sina AV-8B Harrier II ett par år till. Frågan är bara vad som kommer att ersätta Harrier i USA? Royal Navy har redan gett upp F-35B och satsar på F-35C med konventionell start och landning på hangarfartyg. US Marines kanske satsar enbart på helikoptrar, UAV och sina MV-22 Osprey i framtiden?

The UK has sold 72 BAE Systems Harrier GR9 aircraft to the US Marine Corps for £115 million ($180 million) to use as a source of spare parts to support the USMC's fleet of Boeing AV-8B Harrier II aircraft, the Ministry of Defence said.

The MoD claimed that when added to the savings made from retiring the Harrier fleet from service, the sale contributes to an overall saving of £1 billion.

However, the UK had previously spent around £1 billion to upgrade the Harrier fleet in a project begun in 2005.


Det här visar också att RAF ändrat fokus. Operationer liknande den i Afghanistan är inte prioriterat. Det är snarare operationer liknande den i Libyen som är målbilden.

Andra väljer att försöka gångtidsförlänga den park de har. USAF tittar bl.a. på att förlänga sina F-15E till 32.000 timmars gångtid! Tidigare har man haft problem med F-15C som har haft strukturhållfasthetsproblem. F-15E är en attackmaskin i första hand, men den tar mycket stora mängder last, vilket måste slita vid start/landning och turbulens.

The goals are to double the lifetime of the F-15C to 18,000h and quadruple the service life of the F-15E to 32,000h, Boeing told Flightglobal yesterday. At the 32,000h rating, the F-15E would essentially be in perpetual operational service -- the Boeing B-52H of its era.

An F-15C has already entered a four-year cycle of fatigue testing, with an F-15E soon to follow. It was only four years ago that an F-15C disintegrated in flight due to a poorly manufactured longeron. The fatigue tests will discover if the airframe has any other hidden weaknesses that need to be fixed.

If the F-15 fleet is to serve for decades to come, its aging analogue systems will also need a refresh. The US Air Force has already funded a new digital core processor and an active electronically scanned array (AESA) radar. Now, the USAF is looking to upgrade the self-defence systems with an digital suite. The Eagle passive/active weapon survivability system (EPAWSS) could be launched in 2013.


Det här är något som jag kommer att följa med mycket stort intresse. Det är inte helt snutet ur näsan att gångtidsförlänga ett flygplan och särskilt inte ett som redan använts mycket aktivt i strid över hela världen. Hur stor modifiering krävs det för att fyrdubbla gångtiden? Nya vingar och skrov? Gångtidsuppföljning med någon typ av lastberäkning? Kontinuerlig sprickuppföljning med ultraljud? Eller ändrar man helt enkelt på driftprofilen och lägger sig i vänstervarv på 20.000 fot?

En gångtidsförlängning innebär inte bara att flygmaskinen ska fortsätta användas i många år framöver. Det måste finnas stödsystem, reservdelar, utbildning av piloter och tekniker samt inte minst en flygplanstillverkare som står bakom och supportar driften. Med andra ord så är det inte gratis att ens fortsätta flyga de flygplan man redan har. Med den pågående ekonomiska krisen så kan det leda till en hel del intressanta kompromisser.

fredagen den 25:e november 2011

Civil teknik i militära applikationer (uppdaterad)

Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp problematiken med att förlita sig på vanlig civil GPS, då den lätt kan störas ut. Militär GPS är betydligt robustare, men kräver kryptonycklar från USA.

Ett hot som har börjat dyka upp är de nya 4G-näten för trådlös Internet. I USA har man haft stora farhågor att företaget Lightsquared 4G nät skulle störa ut GPS. Prov som genomfördes (där man via NOTAM gick ut och varnade civil trafik att GPS kunde påverkas) visade just på att GPS-signalen stördes.

Nu stoppar amerikanska Senaten finansieringen till utbyggnaden av Lightsquared nätverk fram tills dess att man kan visa på hur nätverket ska konstrueras för att undvika att störa GPS.

The amendment is expected to be offered for inclusion in the Financial Services and Government Affairs Appropriations Bill now before the Senate. That legislation mirrors a companion measure approved by the House of Representatives earlier this year, and comes amidst continually growing opposition to the conditional waiver granted by the FCC earlier this year for LightSquared to build 40,000 transmitters across the country for terrestrial deployment of its proposed broadband wireless network.

The agency suspended that waiver after industry tests revealed overwhelming evidence that LightSquared's network interfered with weaker GPS signals on adjacent frequencies, and it is now deliberating on its next move. The FCC's decision on whether to reinstate the waiver could come by the end of November. Roberts' amendment is the latest move by lawmakers to ensure the agency preserves the GPS signal.


Hotet har tagit skruv. Lightsquared kämpar nu för att hitta lösningar som gör att deras nät inte ska störa GPS.

I Sverige så är 4G under uppstart. Om det blir problem eller inte får vi se. Post och Telestyrelsen som ger tillstånd att använda frekvensband för olika syften brukar dock ha koll på detta, så risken är kanske inte så stor. GLONASS, GPS och GALILEO ligger på frekvensbanden 1164 - 1300 och 1559 - 1610 Mhz. Lightsquared använder frekvensbandet 1525-1559 MHz. Frågan är hur de frekvenser som kommer att användas för 4G stör? Auktionen på 4G frekvensnäten kring 1,8 GHz är avslutade. Tidigare så har 2,6 GHz och 900 Mhz tillåtits för 3/4G.

Den civila tekniken lockar med många finesser. Tyvärr också en hel del nackdelar. Störningen av GPS är bara en fara. Det kan även finnas problem att förlita sig på att systemen fungerar och finns tillgängliga då det verkligen behövs.

I Sverige har det på den senare tiden varit stora problem med tillgängligheten på 3G-nätverken. Förklaringen ska vara att senare generationens mobiltelefoner iPhone, Androidtelefoner m.m. har mjukvara som kräver hög kapacitet av näten. Mobiltelefonbolagen säljer gladeligen abonnemang med Megabit-kapacitet, men pratar tyst om att alla kan inte få denna kapacitet samtidigt.

Ryktet säger dessutom att vissa bolag stänger av kommunikationen för en del appar som sänker näten. Frågan är bara vilka appar? Vilka är beroende av dessa appar? Och då menar jag inte bara för att ha skoj när man sitter på tåget utan för mer seriösa användningsområden.

Privatpersoner blir mer och mer beroende av system som kräver ständig uppkoppling. GPS:er utan databaser som tankar ner sina kartor i realtid från Google är bara ett exempel. Frågan är när applikationerna blir systemsäkerhetskritiska? En karta som visar fel beroende på att delar av den inte kommit fram kan t.ex. resultera i att ett fartyg går på grund. Civila kommersiella flygplan använder dock för det mesta certifierade produkter och databaser som t.ex. Jeppesen. De kommer i ny utgåva var 28:e dag för att säkerställa att de dels alltid är aktuella, men även godkända för bruk i det allt tätare lufthavet. Tyvärr så kanske det är slut med gratis luftfartsinformation på nätet i en snar framtid.

Hur ser det ut för privatflyget? Tittar man på regelverken så gäller samma krav för godkänd elektronik i en liten Cessna 172 som för i en Boeing 747. För att installeras i ett flygplan skall elektronik vara godkänd för den aktuella flygplanstypen, klassen och användningsområdet. Under start och landning skall elektronik och mobiltelefoner som inte är en fast del av flygplanet vara avslagna. Men handen på hjärtat. Hur många är det inte där ute som använder sin iPad för att navigera i luften?

Det pratas mycket om att lägga upp alla sina applikationer och data på det digitala "molnet". Många opponerar sig baserat på fruktan för att säkerheten skall påverkas och information försvinna eller stjälas. Men den största risken är kanske att informationen inte finns tillgänglig när den behövs. Batterier ar slut och kommunikationen störs ut. Hur många av de nya mobiltelefonstationerna har backup för strömförsörjning när stormen Berit fäller elledningarna? Själv så har jag bunkrat upp med några extra vedklabbar till kaminen i lägenheten samt kollat att det finns gasol till mitt Trangiakök.

En smula bakåtsträvande och teknikfientlighet kan ibland vara av godo. Jag har t.ex. fortfarande en "analog" kalender och telefonbok. Men teknikfreaken i mig vill ha en sådan där iPad med Jeppesen och ett bra program för färdplanering. Å andra sidan så är jag rätt så nöjd när jag sitter där med en papperskarta och utskrivna platar för inflygningen en mörk kväll när batteriet i iPaden är slut.

Här finns mer information om frekvensernas användning i Sverige.



"As real pilots know, such warnings are just for the little people!"... :-)



Uppdaterad 11-11-26, 18:38
Jag fick information om den här Youtube-filmen som hanterar just problemet med civil GPS. Klart sevärd!

tisdagen den 22:e november 2011

Stegsvar

I elektroniksammanhang så brukar man prata om begreppet "stegsvar" när en signal övergår från ett tillstånd till ett annat. En dåligt reglerad krets kan ha en lång insvängningstid innan signalen stabiliserar sig i det nya läget. I andra fall sker ingen stabilisering utan signalen hamnar i sjävsvängning där amplituden snarare ökar än minskar. För att få en stabil insvängning så brukar den bästa metoden vara att ha en långsam ökning av utsignalen mot det önskade värdet. Det resulterar dock i en fasförskjutning och fördröjning.

Om man flyttar fokus från elektronik till den s.k. "arabiska våren", så finns det många paralleller. Samhället ska från ett tillstånd till ett annat. Alla vet var de står och många vet var de vill hamna. Frågan är bara hur vägen dit ser ut. Har man för bråttom blir det insvängningsproblem. Går det för långsamt kommer befolkningen att tröttna på fördröjningen mot det tillstånd de önskade redan igår. Då kommer de att kräva ett nytt försök mot ett nytt börvärde.

Steg 1, att kasta ut den förra diktatorn Mubarak gick förvånansvärt enkelt. Tyvärr så togs bara makten över av en ny bunt med diktatorer. Enligt Amnesty är de nya herrarna på täppan minst lika illa som Mubarak.

Steg 2, att slänga ut även dessa kan bli minst lika besvärligt som steg 1.

Jag varnade i ett tidigare inlägg att revolutioner har en viss förmåga att få oväntade slut. Historien pekar på att det i det flesta fall brukar gå åt pipan både en och två gånger.

I Libyen så har landet ännu inte kommit ut ur fas 1. Khadaffi är borta och hans söner antingen dödade eller fängslade. Men vilka kommer att ta över makten i landet? Vilka kommer att ta över de pengar som libyska staten har stoppat undan på utländska konton? Vilka kommer att ta över de lönsamma kontrakten med utländska oljebolag? Det finns en hel del att slåss för om den demokratiska processen spårar ur. Vad gör NATO i detta läge? Anfaller på nytt tills man anser att det finns en regim i landet som man kan acceptera? EU har en hel del att bevisa i detta läge. Man har visat att det går att bryta ner en regim. Frågan är om det går att bygga upp en ny? Afghanistan och Irak är ett par rätt så avskräckande exempel på hur det kan gå när västvärlden försöker att bygga en demokratisk regim modellerad på västerländska förebilder i länder som till stora delar lever kvar på feodaltiden.

I Syrien så har ingen vågat göra något aktivt ännu. Det enda land som egentligen ställt upp med resurser är Turkiet. Misstänksam som jag är så kan man alltid fråga sig vilka motiven är till detta. Är det bara för att stabilisera en orolig granne, eller har man likt de turkmenska områdena i Centralasien och de kurdiska områdena i Irak en egen agenda? troligtvis olja i Centralasien och motverka bildandet av en kurdisk stat i Irak. Vad gör Sverige? Vi får se vad (s) löften om insatser i länder som Syrien, Sudan och Tchad är värda.

Risken är att alla inblandade har för bråttom. I Ryssland innebar Perestrojkan att några få fick det mycket bättre, vissa fick det mycket sämre och många upplevde ingen större skillnad. Frågar man folk på gatan så är det förvånansvärt många som vill ha tillbaka "den gamla goda kommunisttiden". Visst var det eländigt, men alla hade det lika eländigt och det fanns ingen större vetskap om att det fanns andra som hade det bättre. Dessutom slipper man med en diktator all den ineffektivitet som tyvärr ofta blir en konsekvens av allt käbbel som en demokrati resulterar i när politiker slåss för sin egen sak snarare än för landet eller folkets.

I Afghanistan finns det stor risk att antingen Talibanerna tar över landet som det enda starka alternativet eller att landet bryter ihop till ett antal regioner med självstyrande f.d. krigsherrar som provinsguvernörer och feodalliknande herrar över sina territorium. I Libyen finns också denna risk. Skillnaden mellan Libyen och Afghanistan är att landet inte har hunnit gå ner sig lika djupt som Afghanistan efter över 30 års kontinuerligt krig.

Den arabiska våren övergick snabbt i en kylig arabisk höst. Något säger mig att vi inte sett slutet ännu utan självsvängningen kommer att pågå ett tag till.

Se även Försvar och Säkerhet.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3

söndagen den 20:e november 2011

Akte Blanix

En kompis gjorde mig uppmärksam på nedanstående videofilmer. Vad kan man säga? Ren flygarglädje!

Blanix är en österikisk uppvisningsgrupp som sponsras av Red Bull, precis som många andra flyguppvisningsteam. Det "udda" är att man använder sig av segelflygkärror av modell LET L 13 Blanik och att man gör det i rote!

Flygplanen är tillverkade i Tjeckien av LET. De gillade reklamen man fick från uppvisningsruppen, men inte riktigt sättet de hanterade sina flygplan som egentligen bara är ett grundläggande inskolningsflygplan.

The Blaník was originally stressed for simple aerobatics, including inverted flight where the aircraft has a single occupant. As a result of this latter requirement, intermediate level aerobatic training in the Blaník was done in solo flight with the instructor on the ground or in another aircraft. Following a manufacturer airworthiness directive in June 2010, all aerobatic manoevres were forbidden.

Anledningen till flygstoppet var ett haveri i Österrike den 12 juni, 2010. Två piloter omkom (en lärare och en elev) när en vinge bröts av under avancerad flygning. Efter haveriet gick LET ut med ett uttalande som beskrev att den aktuella flygplansindividen använts för flitigt för aerobatik. Man gick även ut med en obligatorisk kontroll av alla L-13 för att leta efter utmattningssprickor i vingar och bärande spant i skrovet. I denna bulletin kan man bl.a. läsa följande intressanta text.

Aerobatic flight time is 2% maximum of total flight time.

Undrar om Blanix följer detta råd, eller om man i stället undersöker sina flygplan extra noga?

Luftvärdigheten har dock återfåtts och Blanix LET L-13 Blanik är därmed uppe i luften igen. Ett modifieringsprogram har tagits fram för att reparera vingar som fått utmattningssprickor.

Här finns en bra sammanställning om haveriutredningen.

Akte betyder tydligen Loggbok. Men, vad betyder egentligen Blanik? Tja, det enda jag lyckades hitta var ett berg i Tjeckien med en gammal legend knuten till sig.

According to the legend, Good King Wenceslas and his knights will arise from their slumber when the Czechs are attacked by a number of armies equal to or greater than four (from four cardinal directions). In the Jára Cimrman's play "Blaník", it was proved that this legend is not true because in 1968 at the end of the Prague Spring Czechoslovakia was attacked by five armies of the Warsaw pact and "in Blanik not a single leg moved".

Med tanke på att L-13 började tillverkas långt innan muren föll (1956), så var det nog en tyst protest mot den ryska närvaron.

För de som är dåliga på tyska så finns filmen med subtitle. Här finns en hel del tjusiga bilder.

Hmm...det verkar inträffa många dödliga olyckor med segelflyg i Österrike. Bara för några månader sedan dog tre personer i en kollision. Men segelflyg är en stor sport i Europa och framför allt i Tjeckien och Österrike. Så det är nog inte konstigt att de är en smula högt representerade i olycksstatistiken. Man får bara hoppas på att amatörerna inte försöker ta efter "Akte Blanix" uppvisning.





Beredskap i onödan?

Jag har i ett antal tidigare inlägg kommenterat beredskapen (eller snarare frånvaron av beredskap) inom snöröjningen hos SJ, SL och Trafikverket. Vintrarna 2009 och 2010 var hårdare än de föregående tio åren. I sin effektiviseringsiver så har myndighetscheferna gradvis skurit ner på beredskapen under de milda åren. De sparade pengarna har betalats ut till staten i form av vinst. Ingen tänkte på att de sparade pengarna kom från en verksamhet som kan behövas. Resultatet blev som förväntat kaos, då det icke förväntade förväntade kom ned från himlen i form av fruset kristalliserat vatten.

Beredskap för att röja snö har många likheter med militär beredskap. Någon antar att det finns en hotbild och sedan dimensionerar man resurser som ska stå i beredskap för att möta hotet. Det är nog inte för inte som f.d. C INS fått arbete på SL för att möta den kommande vinterns utmaningar.

Hotet kan givetvis vara mer eller mindre sannolikt (snöfall är dock betydligt vanligare än krig, i varje fall på våra breddgrader). Om konsekvensen är stor så måste man vara beredd. Problemet är att beredskap kostar pengar. När styrelsen ser att det finns resurser som inte används så är det ofta svårt att motivera varför de finns. Argument som "det snöade ju för 10 år sedan!" och "vem vet vad som händer nästa vinter?" brukar sällan bita på ekonomer.

SJ har nu börjar reagera. Men inte är det för att man misstänker att vintrarna kan vara hårdare än föregående. Inte heller så är det för att det kostar samhället stora pengar att kommunikationen står still. Anledningen är givetvis att varumärket fått sig en törn och det är risk för att kunderna sviker. Inga kunder innebär inga pengar till bolagen och därmed inga bonusar till cheferna.

2010 lovade SL höjd beredskap. Utfallet blev dock inte så lysande. Nu kräver politikerna ökad beredskap. Frågan är bara om de kommer att skjuta till de pengar som behövs? SJ bygger bl.a. snöstaket för att skydda banvallarna från drivsnö i Skåne. De fackliga företrädarna ger inte många ören för bolagschefernas uttalanden.

Försvarsmakten har tidigare stöttat med inneliggande värnpliktskullar för att hjälpa Trafikverket att röja snö på viktiga knytpunkter. Hur gör vi nu när värnplikten är slopad? Vill våra fast anställda soldater skotta snö? Eller kommer Hemvärnet få ställa upp, då de ska stå för de nationella insatserna? Vi får inte glömma att en av Försvarsmaktens huvuduppgifter är stöd till samhället. Hur är dagens insatsförsvar designat för detta? Vill våra yrkessoldater skotta snö?

Begreppet "Den svarta svanen" försöker att mentalt beskriva det som är så osannolikt att vissa säger att det aldrig kommer att inträffa. Trots detta så inträffar osannolika händelser om och om igen.

Vintern har startat mycket milt. I stort sett så är hela Sverige fortfarande snöfritt. Detta innebär att den utökade beredskapen kommer att få stå och luta sig på snöskovlarna. Än så länge så har frånvaron av snö inneburit att kommunerna i norra Sverige sparat massor av pengar. Risken är stor att politikerna och myndighetscheferna kommer att dunka varandra i ryggen och gratulera för den lyckade satsningen. Nästa år blir det nog nedskärningar igen. För oss vanliga svenskar är det bara att förbereda sig på att gå i nödbivack när strömmen försvinner och snön gör att gatorna blockeras för trafik.

Precis som en Försvarsmakt är designad att vinna det senaste kriget (för Sveriges del blir det med andra ord inget krig) så är snöskottningsberedskapen designad för att klara av den snö som föll i fjol!

P.S: Just nu varnar SMHI för snö i norra Sverige. Någon som vill slå vad om att orden "snö" och "kaos" i olika kombinationer dyker upp på morgondagens löpsedlar?

Läs MSB:s rapport om snöfallen 2009/2010.

torsdagen den 17:e november 2011

Fredagsmys

Jag har fått skäll för att det är för lite "flygporr" i mina inlägg, men det är lätt fixat!

Mitt förra inlägg om en J 29:as öde på 50-talet fick mig att leta runt lite på nätet. Jag hittade då på Youtube nedanstående film i fem delar som kan passa bra som avslutning på arbetsveckan. I och för sig så har jag redan tidigare länkat till det första avsnittet, men här kommer i varje fall alla fem.









tisdagen den 15:e november 2011

En vanlig dag för 53 år sedan (uppdaterad)

Jag känner mig lite lat just nu och orkade inte skriva ett eget inlägg. Men jag hittade den här intressanta berättelsen från Tjörn den 28 augusti 1958 som är väl värd att läsa!

Enligt "Flygande tunnan en antologi" av Lennart Berns så rörde det sig om 29.467 Gul Rudolf från F 9 i Säve och Fältflygare 3 gr Jan Hulting som som gick skilda vägar när motorn stannade och Jan lämnade flygplanet i katapultstol.

Gul Rudolf, en J 29D "Tunnan", hade levererats från Saab till F 8 den 3 februari 1954. Den 14 augusti 1956 fördes det över till F 9. Den 19 februari 1957 genomgick det modifiering till J 29E, som innebar modifiering av vingen för att få den klassiska sågtandsformen. Detta ökade toppfarten genom att höja det kritiska Mach-talet från M0.86-M0.89. Den 2 april 1957 fördes det över till F 4. Den 29 november 1957 genomgick det modifiering till J 29F, som innebar byte av motor till RM2B De Haviland Ghost med en efterbrännkammare tillverkad av SFA - Svenska Flygmotor AB som höjde dragkraften från 2270 kp till 2800 kp. Den 6 februari 1958 fördes det åter till F 9. Den 28 augusti 1958 var karriären över för 29.467. Till skillnad från många andra "tunnor" tog hon inte med sig sin förare in i döden.

En kort men intensiv karriär. Inte som dagens stridsflygplan som räknas flyga i minst 30 år!

Uppdaterad 11-11-17, 21:55
Jag fick den här bilden skickad till mig av LAE. Den ena huvudpersonen (2:a från vänster) i ovanstående historia ses tillsammans med Röd Bertil, en av F9 övriga J 29:or. 29.667 levererades 21 mars 1955 och skrotades 2 november 1967. Ett långt liv för ett stridsflygplan under den snabba teknikutvecklingen på 50-talet.

måndagen den 14:e november 2011

Hotet från laser (uppdaterad)

Laservapen har länge varit en våt dröm för många militärer. De flesta har nog vuxit upp med Blixt Gordon, Star Trek och Star Wars där Phasers eller Strålpistoler är var mans egendom.

Det pågår massor forskning på att ta fram ett hanterbart laservapen. USAF använde en ombyggd Boeing 747 för luftburen laser som del av sitt "Stjärnornas Krig" program för att skjuta ner inkommande ballistiska robotar. Detta har vidareutvecklats till ett antal markstationer för att pröva ut tekniker att skjuta ner robotar. USN håller på att testa en laser för att sänka fartyg med, men än så länge verkar den mest kunna sätta eld på en utombordare med bensin i. Än så länge finns därmed inget laservapen fullt operativt.

Om man begränsar sig till att skada ögon och skinn så finns det betydligt större möjligheter att använda laser. Jag skulle t.ex. inte bli helt förvånad om det dyker upp operativa system som tvingar mer eller mindre alla kategorier av soldater och piloter att bära laserglasögon på samma sätt som alla måste ha skyddsmask redo utifall det kommer ett gasanfall.

Boeing Airborne Laser.

Även om laser som vapen kan dröja ett tag så finns laser redan operativt som motmedel för att blända målsökaren på IR-robotar. LAIRCM är ett system för att i framtiden skydda större transportflygplan. Det har kommit i en mindre version kallad Guardian som passar även på mindre flygplan. DIRCM är ett motsvarande system som går att montera på mindre flygplan. CIRCM och ASALTT presenterades på senaste flygmässan i Le Bourget. (Alla dessa förkortningar på olika produkter från olika företag pekar på att det är en bit kvar innan det finns ett system som är perfekt, då det brukar ha en förmåga att dominera marknaden). För helikoptrar bör de system som US Army tittar på vara en väg framåt. På stridsfordon titar man även på aktiva lasersystem för att slå ut RPG - Rocket Propelled Grenades som är ett stort hot i bl.a. Irak och Afghanistan. Nackdelen för markburna motmedelssystem är att skjutavstånden kan vara mycket korta. Att då detektera och slå ut ett inkommande vapen kan vara svårt. Dessutom så är det en stor risk för egen trupp inom riskzonen då en robot slås ut.

För civilt flyg så tittar man också på motmedel mot handburna luftvärnsrobotar. Bl.a. så är Saab med på denna "heta" marknad med systemet CAMPS. Här handlar det dock inte om laser utan mer beprövad teknik i form av robotskottsvarnare i kombination med facklor och remsor.

Kriget i Libyen kan ha fått med sig att en hel del handburna luftvärnsrobotsystem kommit ut på den svarta marknaden. Jag skulle inte bli helt förvånad om vi inom något år får se ett terrorattentat med fokus på att skjuta ner civila passagerarflygplan eller att kräva pengar för att inte göra det.

Små stridsflygplan och helikoptrar lider av ett antal nackdelar. Det är svårt att generera tillräcklig effekt för att effektivt försörja en laser. Det är dessutom svårt att hitta utrymme för detektorer och sändarenheter så att det inte finns några döda vinklar. Oftast får man fokusera sig på de blinda sektorer där piloten har svårt att se. Alternativt kan man placera ut ett antal små sensorer på kroppen och sedan ge en signal åt piloten vilket håll han ska styra åt för att lasern ska kunna slå ut en robot.

Åter till laser som vapen. Ett hot som är reellt redan idag är grön laser. Jag skrev om det redan 2009, men hotet har blivit betydligt större de senaste åren då kraftiga laserpekare går att köpa nästan var som helst. Det kommer allt fler rapporter om civila flygplan som "beskjutits" med laserpekare.

I Flight International 18-24 oktober 2011 sid 14 finns en artikel om det ökande hotet. Under första halvåret 2011 har 1500 incidenter rapporterats till FAA i USA. Förra året var det 2837 incidenter och man räknar med minst 3200 i år. I Europa har Eurocontrol rapporterat 4266 incidenter under 2010, fyra gånger högre än 2009. I augusti 2011 har en pilot råkat ut för allvarliga ögonskador. Det är det första fallet med fysisk skada på en besättningemedlem, men det har varit många fall där piloter har blivit bländade. Då de flesta angrepp sker vid landning så är risken stor för att piloter förr eller senare kommer att haverera på grund av att de bländats.

För militära piloter så har laser indirekt varit ett hot under lång tid. Detta då många luftärnssystem använder laser för avståndsmätning till mål eller som ledstråle för styrning av robotar (t.ex. vår egen svenska Rb-70). När jag flög på spaningen på 90-talet fick vi ut klumpiga laserglasögon av svetsglasögonmodell. De var inte lätta att flyga med och ännu svårare att sätta på när man hade hjälmen på sig. Minst en av mina kollegor fick uppsöka läkare efter flygpass då han blivit belyst av ryska fartyg. Ett tag gick det rykten om att den spaningspilot från F 15 som havererade under ett fotouppdrag av den ryska kryssaren Pyotr Velikiy skulle ha gjort det på grund av att han bländades av en laser från kryssarens luftvärn. Men så vitt jag vet så kunde detta inte bekräftas utan den troliga orsaken är kollision med vattenytan på grund av att han var koncentrerad på annat. F 15 snara nedläggning kan ha varit en sak som fick tankar att gå åt fel håll.

Numera finns det laserglasögon som inte skiljer sig mycket från vanliga solglasögon. Men det gäller att de prövats ut i de flygplan som de ska användas i så att det inte finns risk att glasögonen filtrerar bort även de färger som används av skärmar i kabinen. Det vore ganska så trist om den röda färgen som ofta används för varningstexter togs bort för piloten.

Med laserstyrda bomber så har det uppstått ett annat intressant problem. Fast inte för piloter utan för människor på backen. Regelverken för användning av laser är hårdare än för bomber i Sverige. Detta resulterar i att riskzonerna för laserutpekaren i många fall blir större än för bomben. I krig är det inhumant att använda vapen för att förblinda en motståndare. Att försöka bortförklara det hela med att det bara blir kortvarigt eftersom det strax kommer en bomb farande fungerar inte.

Vad är det som gör just grön laser så farlig?

För det första är att den ligger mitt i det synliga spektrumet på 532 nm. Det gör att den är farlig även vid låga effekter.

Det andra är att den är mycket svår att skydda sig mot. Om en pilot använder laserskydd mot den gröna frekvensen så mister han mycket av omvärldsuppfattningen. Ännu värre är att de flesta Heau-Up Displayer (som även civila flygplan använder sig av) visar sin information med grön färg. Ett skydd skulle därför även ta bort informationen för piloten.

För stridspiloter så uppstår det ytterligare problem.

I samma nummer av Flight International som ovan så finns det en artikel på sid 10 om F-35 HMD - Helmet Mounted Display/Hjälmdisplay Q-Sight. Där har man stora problem under utvecklingen avseende bl.a. inmätningsprecision (vilket är ett stort problem då F-35 tänkt ersätta HUD med HMD och precision behövs vid landning på hangarfartyg och skjutning med Gatling), mörkerflygning och laserskydd.

- Laserskydd är svårt att få till när man flyger med NVG - Night Vision Goggles under mörker. Själva NVG-rören fungerar som ett hyffsat bra laserskydd, men det är svårt att skydda ögonen från strålar som kommer in vid sidan av NVG.

- Att göra själva displayen på en HMD lasersäker är också mycket svårt, då den ytbehandling som glaset på en HMD kräver inte fungerar bra ihop med laserskydd. Att utveckla nya displayer till en hjälm medför stora utvecklingskostnader.

Ett intressant faktum är att i alla science fiction-filmer så har de onda röda laserstrålar och de goda gröna? Men, just nu så är det faktiskt de onda som använder grön laser.

Se även Försvar och Säkerhet.



Med tanke på Star Wars temat i detta inlägg så kunde jag bara inte låta bli...



Uppdaterad 12-01-06, 09:51
Även i Sverige så ökar antalet incidenter där flygplan belyses av grön laser.

På Bromma och Arlanda anmäldes 55 beskjutningar förra året. Totalt utsattes 141 flygplan för laserattacker förra året. År 2009 anmäldes 83 attacker mot flygplan i Sverige.

lördagen den 12:e november 2011

Fortsatt NATO-anpassning

Jag har de senaste veckorna med stort nöje följt debatten kring Peter Neppelbergs inlägg om svenska ledningssystem. Del 1 och del 2 lades ut på Wisemans blogg. När del 3 skulle ges ut så förekom Informationschefen Erik Lagersten händelseutvecklingen med att publicera innehållet på Försvarsmaktens blogg! Del 4 skapade mer reaktion. Ett tag så ville HKV hemligstämpla informationen. Men efter det visat sig att någon på HKV redan lämnat ut inlägget till en journalist så ansåg man att det inte var hemligt, bara pinsamt. Hmm... de nuvarande hemlighetsgraderna Restricted, Confidential, Secret och Top Secret kanske borde utökas med Embarrasing?

Neppelberg valde därför att enbart gå ut med en förklaring om att FM inte önskade att informationen fick läckas ut.

I detta sista inlägg tar jag upp problemen runt informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).
...
Denna del av inlägget har jag själv valt att exkludera efter mailväxling med Försvarsmakten, i samband med diskussion om publicering på en av myndighetens bloggsidor, eftersom det berör operativa begränsningar och förhållanden till andra nationer.


Först lite rekapitulering. Vad rör det s.k. "förmågeglappet" sig om?

Kort förklarat så handlar det om övergången till C/D versionen av Gripen. Försvarsmakten valde då att satsa på internationella sambands och ledningssystem. Bl.a. det s.k. Länk 16 som är ett NATO/USA system för att överföra information mellan ledningsfunktioner och flygplanen. Sverige har genom många år varit världsledande inom detta område. Redan J 35 "Draken" hade en enkel datastyrledning och med JA 37 "Viggen" så utvecklades det till att flygplan kunde skicka information mellan varandra och mellan sig själva och Stridsledningsstationerna på marken. A/B-versionen av Gripen ärvde denna kommunikation från JA 37. Men då C/D skulle ut på förband så var Kalla Kriget officiellt slut och Sverige närmade sig NATO med stormsteg. Därför var det viktigare med internationell anpassning än att behålla något som redan fungerade.

Tyvärr så pågick det samtidigt en annan demontering av Flygvapnets ledningsförmåga. NBF - Nätverksbaserat försvar hade inneburit att allt för många inom HKV tittat på framtiden och glömt bort vad som redan fanns. Att Flygvapnet och Marinen redan hade fungerande ledningssystem var det ingen som noterade (Armétung utredning?). För Flygvapnets del rörde det sig om det s.k. FV2000 med den taktiska loopen där företag kunde planeras, ledas och utvärderas och all information fanns tillgänglig för alla överallt. Amerikanarna stod stumma av beundran för något liknande hade de inte sett (innan de själva utvecklade Länk 16).

För Flygvapnets stridsledningssystem så slutade detta med katastrof. Man glömde bort att ett ledningssystem har två sidor. En mottagare i luften och en sändare på marken. Man satt därför kvar med ett marksystem som inte kunde kommunicera med de nya C/D-flygplanen. Dessutom så låg fokuset hos HKV ledningsutveckling på NBF/GLC/GLI m.m. och alla stora ledningscentraler som låg nedsprängda i atomsäkra berg skulle läggas ner till förmån för en barack i Enköping!

Vad var det då som var så jobbig i Neppelbergs senaste inlägg att HKV ville lägga locket på?

Helt klart har det en koppling till internationaliseringen samt NBF/GLC/GLI.

Jag tog en titt i Försvarsmaktens inriktningsdokument "Systemplan Ledning 2011", HKV 09 100:670 37, 2011-11-02 (helt öppet dokument).

På sid 6 står följande att läsa:

Ledningssystemen måste medge interoperabilitet för att FM skall kunna medverka i multilaterala säkerhetssamarbeten , se vidare Bilaga 2, kapitel 7 och 12. För utvecklingen av interoperabla system under perioden görs följande antaganden:
- Den nationella och internationella utvecklingen av interoperabla system följer NATO-standarder.
- Det föreligger en fortsatt övergång till användning av VMF , Länk 16 och Länk 22 samt ökat nyttjande av satellitsamband via Nato, EU eller kommersiella satelliter.
- Internationella signalskyddssystem samt interoperabilitetssystem är tillgängliga för Sverige.
- FM följer utvecklingen inom ledningsområdet framförallt inom Nato Network Enabled Capability (NNEC) men även motsvarande NEC-utveckling inom EU. Utvecklingstakten styrs därmed av Nato/EU förändringstakt, när det finns tillgänglig beprövad teknik samt ekonomiska medel.


Fortsatt NATO-anpassning med andra ord. Men utan komplett NATO-medlemsskap så är vi inte garanterade att allt fungerar som det ska. Har våra politiker och generaler en dold agenda? Ska vi måla oss in i hörnet så pass långt att det helt enkelt inte går att komma ut?

På samma sida står även följande:

En funktion för gemensam lägesinformation (GLI), inklusive funktion för markläge, skall etableras . Försvarsmakten planerar även för införande av funktionen för ledning av ledningssystem/Network Operating Center (LAL/NOC) som organisatoriskt inrättas i FMTM eller FMTIS. FMUP 2012 anger att etableringen av GLI skall vara påbörjad i IO2014 och huvudsakligen slutförd till IO2017.

Hydran återuppstår alltid oavsett hur många huvuden man hugger av.

Sedan skrattade jag en smula när jag läste följande:

Funktionsobjekt är en sammansättning av tekniska komponenter tillsammans med personal- och utbildningsbehov som kan sättas samman till större eller mindre funktions¬byggande pusselbitar. Istället för att behovssätta som idag på M-nummer-nivå skall behovssättning göras mot funktionsobjekt. Detta innebär att behovssättande enhet ej behöver ha kunskap om exakt vilket objekt av vilken version som skall behovssättas, utan endast vilka funktionsobjekt som ingår i organisationen. FMV ansvarar för att ledningsmaterielen finns organiserad i funktionsobjekt, samt för att dessa versionshanteras och över tiden innehåller rätt materiel för att uppfylla funktionsobjektets fulla funktion.

Att personal som arbetar inom ledningssystemen inte skall behöva ha teknisk kompetens på sina system anser jag är patetiskt! Dessutom så är det så att om vi skulle gå åt något håll så är det att demontera dagens F-/M-nummer systemen för förrådshållning. Med tanke på att vi samarbetar mer och mer med NATO så vore det NATO-stocknumber som skulle gälla. På så sätt så skulle vi kunna dela underhåll och logistik på internationella insatser och inte vara beroende av en försörjningskedja hem till Sverige.

Av någon anledning så dyker PRIO upp på sid 12.

Utvecklingen av Försvarsmaktens ekonomi- och resursledningssystem (PRIO) ska ske i samverkan med utvecklingen av övriga delar av Försvarsmaktens lednings¬system. En ökad samfunktion mellan insatsledningssystem och verksamhets¬lednings¬system bedöms dels av kostnadsskäl, dels av förmågeskäl vara ett krav. För att realisera detta måste en gemensam informations¬infrastruktur successivt införas. Ur kostnads- och effektivitetsperspektivet är det rationellt att minimera antalet tekniska stödsystem. Under perioden skall därför äldre system successivt fasas ut och ersättas med ett mindre antal system med kategoriserade krav. Hur PRIO skall användas av förband med begränsad transmissionskapacitet är ännu inte avdömt.

Tja, ekonomi verkar ju vara viktigare än taktik i Försvarsmakten anno 2011. "Förband med begränsad transmissionskapacitet", läs Marinens fartyg. Suck... PRIO har absolut ingenting med taktisk ledning att göra! Det är enbart ett IT-system bland alla andra som ställer krav på en kommunikationsledning från punkt A till punkt B. Men den som beställer en insats med en rote Gripen kanske i framtiden måste fylla i kostnadsnummer och kostnadsställe på en blankett med tre kopior? Jag kan riktig tänka mig hur utbildningen av framtida FAC - Forward Air Controllers ska se ut när de måste läsa 20 poäng företagsekonomi för att kunna ta beslut om insats.

Det som oroar mig mest är att ledningssystemutvecklingen verkar ske i ett eget spår utan att man tar hänsyn till vad användarna, de olika förbanden behöver. Ryktet säger att PROD Led helt negligerade den feedback på systemplanen man fått från UTV Luft. Slutresultatet blev också att inget av UTV Lufts remissvar blev inarbetade i "Systemplan Ledning 2011". En ledningsutveckling utan Flygvapnets krav. Mycket märkligt!

Någonstans så har tankeprocessen hoppat in på ett sidospår. Ledning är inte en funktion eller en förmåga för sig själv. Det är ett stöd till mark-, luft- och sjöstridskrafter. Snarare än en egen förmåga så är det en process inom de övriga förmågorna och det som tidigare saknades var kittet mellan försvarsgrenarna, inte ledningssystemen i sig själva.

Man måste dock hålla sär på äpplen och päron. Det är bra att vi skapar ett internationellt kompatibelt ledningssystem. Men vi måste samtidigt vara medveten om att vi inte längre kommer att ha lika mycket att säga till om i framtiden, utan måste mer eller mindre blint hänga på de internationella trenderna. Likaså är teknikutvecklingen inom GLI mycket bra med s.k. "tunna klienter" som kan kopplas in vart som helst bara det finns ett nätverksuttag. Men dessa saker är inget unikt. Länk 16 är bara ett kommunikationsgränssnitt och tunna klienter är bara hårdvara. Det är hur de används som är ledningsförmåga. Men precis som för NBF och LedsystT så är det allt för många på HKV som är teknikdrivna i stället för förmågedrivna.

De nya teknikerna innebär heller inte att man måste lägga ner de dyrt framtagna bergsanläggningar som Försvarsmakten redan investerat i. Det går att sätta in nya ledningsterminaler i en äldre anläggning och det går att sätta Länk 16 gränssnitt på kommunikationen utåt. Vad som är betydligt viktigare är kommunikationen mellan stationerna. Det år inte bara att gå ut på civila marknaden och köpa ett Internetabonnemang. Försvarsmakten har ett eget kommunikationsnät med betydlig bättre robusthet än civila 3G-näten. Länk 16 kräver också en infrastruktur med radiosändare spridna runt omkring i landet då radiokommunikation inte har oändlig räckvidd. Visst så kan vi använda oss av luftburna centraler som våra ASC 890, men även dessa når inte över hela Sverige. Frågan är hur många flygplan som krävs för att hålla ledningsförmåga över hela Sverige och dygnet runt om det ska göras från luften. Kräver vi att NATO ska ställa upp med sina E3 AWACS?

Frågan är vilka länder det är som driver EU-försvarssamarbete? Tja, ta en titt på denna karta så blir det mer klart varför NBG består av Finland, Sverige och Irland. Övriga EU-medlemmar nöjer sig med att anmäla sina redan insatsberedda NATO-styrkor. Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte bli NATO-medlem samtidigt som vi blir mer och mer beroende av NATO:s välvilja för att våra ledningssystem ska fungera.

Det som gjorde att Neppelbergs inlägg del 4 stoppades var med andra ord att HKV just gett ut ett styrdokument som pekade på fortsatt väg framåt i den riktning som Neppelberg ifrågasatte. Sedan må Neppelberg ha rätt eller fel, men frågan är hur många av våra politiker som är medveten om vart Försvarsmakten är på väg? Och om de är medvetna så är frågan hur många av deras väljare som är medveten om detta?

torsdagen den 10:e november 2011

Gästinlägg: Afghanistandoktrinen släpper sitt grepp – Vad händer sedan?

Nu har moderaterna med miljöpartiet och socialdemokraterna beslutat om hur den närmaste framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan och Kosovo ska se ut.

Miljöpartiet med Peter Rådberg i spetsen talar nu stolt om hur den Svenska styrkan nu ska minskas vilket miljöpartiet velat under flera år. Vill man tro Peter Rådberg så kommer den svenska styrkan vara helt borta om bara några år (helst imorgon kanske).

Socialdemokraterna håller en ganska låg profil i ämnet. Troligtvis så beror det på att man nu aktar sig mycket noga med att få dålig publicitet i samband med utrikespolitiska beslut likt det som skedde i fallet med de svenska flyg insatsen i Libyen. Urban Ahlin kanske har lagt munkavel på sig själv? Oavsett hur den politiska retoriken låter i de olika partierna så kommer nu den svenska styrka börja minska inom drygt ett år. Kanske är det ett steg i rätt rikting för det Afghanska landet och samhället, jag väljer att lämna denna fråga obesvarad i denna artikel men det finns frågetecken.

Klart är i alla falla att Afghanistandoktrinen nu kommer att börja släppa sitt grepp om Försvarsmakten. Men vad händer med Försvarsmakten och då framför allt Armén efter 2014 när insatsen övergår till att mer stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna med mentorer än egna skyttekompanier? En självklar insats för soldater och officerare försvinner och den numera så omtalade ”insatslinjalen” bryts. Nu börjar det tona upp sig mörka mål på den hittills så stjärnklara insatshimlen som så många inom Försvarsmakten och Armén tittar upp på. För många yngre officerare och nyrekryterade soldater så är en insats (i Afghanistan eller någon annanstans) en stor dröm och en anledning till att man söker.

Nu börjar denna dröm och anledning att söka plockas bort ifrån himlen. Positiva (och kanske något naiva officerare?) säger att; det kommer alltid att komma en ny internationell insats, det måste det göra. Men kommer det komma en ny insats någon stans i världen? Och är det verkligen ett måste?

Svaret är; NJA respektive JA.

Att det blir ett NJA beror på det politiska läget som just nu råder i den svenska riksdagen. För ett ja till en insats i t.ex. Afrika krävs en bred politisk uppgörelse då alliansen inte har egen majoritet. Dessutom lyder den svenska traditionen att en insats med svensk trupp utomlands ska genomsyras av ett brett (blocköverskridande) stöd. Ett sådant stöd finns just nu inte i alla fall inte för en markinsats motsvarande den i Afghanistan. Urban Ahlin och Peter Hultqvist vill dock få tillstånd en insats i Sydsudan med ingenjörsförband. Att en sådan insats skulle bli en realitet håller jag för otroligt med tanke på vår begränsade resurstillgång på ingenjörsförband och de logistiska problemen en sådan insats omgärdas med (se tidigare inlägg på Wiseman). En Marin insats i Adenviken är betydligt mer troligt jämfört med Ingenjörer i Darfur men där återstår det att se vad resten av världssamfundet säger. Osäkerheten lär bestå då Socialdemokraterna med Peter Hultqvist i spetsen även diskuterar Sveriges roll i nästa BattleGroup. Så trots att det ”röda laget” just nu är dessarmerat pga (eller tack vare) Juholt och hans person och ledarstil kommer osäkerheten att bestå. Och vad sker efter Riksdagsvalet 2014? Frågetecken finns.

Svaret på behovet av en internationell insats för framförallt Armén var ju JA, varför? Svaret är lika enkelt som komplext. Framdrivningen av förbanden får en mycket naturlig koppling när det faktiskt finns en insats på ”insatslinjalen” att gå mot. Det här är kopplat till bland annat materiel och personal. Materielen måste vara av toppklass då det är ”skarpt läge” och personer blir motiverad att söka till Försvarsmakten och faktiskt stanna. Utan en tydligt internationell insats kommer det bli svårt att rekrytera in nya soldater och yrkesofficerare. Det är svårt att locka med att öva några veckor om året för att resten av tiden utgöra IBSS (InsatsBereddSkyddStyrka) samt vakta slotten i Stockholm. Men något är ju i alla fall positiv nu får vi ordentligt med förband som kan läsa nyss nämnda uppgifter vilket annars verkar svårt. Kanske vill beställarna att vi nu ska återgå till vår militärstrategiska doktrin?

/Fundersam

Facket ryter till!

LO ger sig på missbruket av visstidsanställning hos många svenska företag.

LO-förbunden vill i årets avtalsrörelse begränsa möjligheterna till visstidsanställning. Idag kan olika former av visstidsanställningar staplas på varandra och pågå upp till fem år. Detta vill vi begränsa till maximalt två år, skriver LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin.
...
Mest vanligt är visstidsanställningar bland ungdomar. Av alla anställda i åldrarna 16–24 år är mer än varannan, eller 53 procent, tidsbegränsat anställd. Många av de unga har varit på arbetsmarknaden ett par år och har ändå svårt att få en trygg anställning.
...
Arbetsgivarnas syn har dock ett svagt stöd hos allmänheten. Enligt en opinionsundersökning LO låtit Novus genomföra anser 53 procent att antalet tillfälliga anställningar bör begränsas till förmån för fasta anställningar.


I ljuset av detta så är det ganska så märkligt att fackförbunden gick med på att Försvarsmakten skulle få avsteg mot just 2-årsgränsen för visstidsanställning av soldater så att den kan utökas till 6-8 år. Detta dessutom för just unga som är i behov av att komma in och få en fast anställning och trygga sin framtid.

Försvarsmakten är en statlig myndighet och borde som sådan sätta en praxis på hur Sveriges arbetsgivare skall tolka de lagar och regelverk som omgärdar arbetsrätten. Än så länge så har Försvarsmakten som arbetsgivare valt att köra över facket gång på gång. Tyvärr så har fackförbunden visat sig mycket svaga och inte tagit till stridsåtgärder.

Tyvärr så finns det alldeles för många tyckare i debaten som tror att Försvarsmaktsanställda inte har rätt till samma typ av anställningsskydd som övriga arbetstagare. Helt fel! T.o.m. strejkrätten finns möjlig att ta till. Det är endast samhällskritiska funktioner där staten kan gå in och begränsa strejkrätten.

Under insats så gäller av naturliga skäl andra förutsättningar. Där finns det ibland behov av att bryta mot dygnsvila, arbetstidsavtal m.m. Med det gamla anställningsavtalet där man separerade mellan vanlig anställning i Försvarsmakten och anställning i Utlandsstyrkan så medgav det möjlighet till just dessa avsteg. Det är en av de anledningar som gör at jag är kritisk mot det nya anställningsavtalet. Det är inte bara utlandstjänst som det resulterar i, utan också möjlighet att bryta mot alla regelverk som finns avseende arbetstid. Under en insats så är man i tjänst i stort sett dygnet runt.

Det har redan varit ett antal tillfällen där Försvarsmakten som arbetsgivare hänvisat till arbetstidsavtalen som gäller under insats för att slippa betala övertid m.m. Detta inträffade bl.a. under Transportflygets inledande insats på Malta där man hämtade upp flyktingar från Libyen. Besättningarna blev mycket förvånade när de inte som tidigare fick rätt till kompensationsledighet efter insatsen. Nu var det helt plötsligt krig och inte som tidigare en del av deras vanliga tjänst.

I krig skulle möjligtvis andra villkor gälla (exakt vilka är dock oklart). Men Sverige befinner sig inte i Krig! Detta är tydligt uttalat av alla svenska politiker. Insatserna i Afghanistan och Libyen är enbart deltagande med trupp i av FN beslutade missioner. I och för sig under ledning av NATO, men likväl en insats på FN-mandat och styrt av FN-resolutioner.

Som 18-20 åring så är det ingen som tänker på sin framtid. Det är de åren då unga tar anställning som Au-Pair eller skidlärare till vidriga villkor och usel lön bara för att få se världen. Men vad händer vid 25 när man kanske vill börja skaffa familj? Jo, då är det dags för våra soldater att växla karriär. Skaffa sig en utbildning. Leva i studentrum och få studielån för att någon gång efter 30 ta stegen ut i den civila karriären. Visserligen så har man en massa erfarenheter i bagaget, men knappast några sparade pengar, lägenhet eller ens egna möbler.

Min syster har berättat att en hel del av hennes mans kollegor i RAF fick problem då de gick över i det civila livet efter sin första kontrakt. De hade helt enkelt levt ungkarlsliv. Stuckit ut på krogen varje helg och spenderat de pengar de fick över på öl. Då de hade fri bostad (till skillnad från svenska soldater) så hade de heller inte investerat i möbler eller lagt undan pengar till en insats på en lägenhet när de kom ut i det civila livet.

Ännu värre är det i Storbritannien för en NCO som får gå i militär pension efter 30 år med ett avgångsvederlag. De har dock inte rätt till civil pension förrän de uppnått samma ålder som alla andra britter. Med andra ord så blir det ett hål mellan deras militära tjänst och deras möjlighet att sluta arbeta som måste täppas till. Det är förklaringen till varför det finns många f.d. underofficerare som tjänstgör som vaktmästare på hotell och liknande.

Nu har dock RAF ett utbildningprogram där en anställd de två sista åren får på upp till halvtid gå och utbilda sig civilt på statens bekostnad (kommer något liknande att komma i Sverige?). För min systers man har detta resulterat i ett mycket bra civilt jobb där han tjänar betydligt mer än under sin tid i RAF. Men en stor faktor till hans lyckade omställning till det civila livet är hans egna personliga egenskaper. För många andra har det gått betydligt värre i arbetslöshetens Storbritannien.

Idag har Svensk Soldat ett inlägg på Armébloggen där man pekar på att Försvarsmakten behandlar soldaterna som ett låglöneyrke.

Soldatens lön utgör ett viktigt och konkret bevis på uppskattning för soldatens insats. I nuläget är soldatlönen emellertid så låg att den skulle kunna kallas respektlös. Den är betydligt lägre än i de övriga nordiska länderna och signalerar inget annat än att den individuella soldaten är oviktig, något som bärgar för försämrat självförtroende hos yrkeskåren som helhet och individuella ifrågasättanden. Att behöva oroa sig över ekonomiska svårigheter i samband med hemkomst från en utlandsmission minskar inte heller direkt risken för psykiska besvär. Social och ekonomisk trygghet har stor betydelse för soldatens möjlighet till god återhämtning.

Dålig lön. Dålig anställningstrygghet. Tuffa arbetsvillkor. Men LO/SEKO är faktiskt ett av tre möjliga fackförbund för våra soldater! Hur ska de ställa sig till sina medlemmars villkor?

Se även Svensk Soldats hemsida.