söndag 26 december 2010

Vinterbad i juletid

Så här i juletider så dyker de första vinterbadarna upp. En massa galna människor som i stället för att äta godis framför TV:n med Kalle Anka på föredrar att krossa isen och hoppa ner i det kalla vattnet.

Det får mig att minnas en liten episod från mitt liv som spaningspilot.

Historien utspelar sig en gång för länge sedan, när Sverige fortfarande hade en Försvarsmakt värd namnet och jag var en ung fänrik med en massa hår på huvudet (i stället för på ryggen, öronen, i näsan och andra onämnbara ställen). Det var i juletid och divisionen höll på att förbereda sig för att stänga för säsongen.
Jag satt i ordersalen och sorterade mina kartor när divisionschefen kom fram till mig och sade ”eftersom du bara är fänrik och jag är chef, så har jag beslutat att du ska hjälpa helikopterdivisionen med att träna nattbärgning av en utskjuten pilot”. Eftersom jag på den tiden ännu inte hade lärt mig att vägra följa order så ställde jag mig givetvis upp i givakt, slog ihop hälarna, gjorde honnör och utbrast i ett tappert ”självklart, chefen!”.

Därför så fick jag sent på kvällen masa mig ner till de gamla helikopterbarackerna. För att jag inte skulle frysa allt för mycket så fick jag först ta på mig en ytbärgares dräkt och sedan ovanpå denna en vanlig överlevnadsdräkt för piloter. Jag var med andra ord påpälsad som en Michelingubbe med motsvarande (o)möjlighet att röra på armar och ben. Sedan så var det bara att åka ner till hamnen och sätta sig i en motorbåt för transport långt ut i Hanöbukten.

Det var en riktigt kall vinternatt med full stjärnhimmel och svart hav. Någonstans långt ute till havs blev jag utkastad från båten och fick simma upp i min livbåt. Båten som transporterat ut sig lade sig en bit från mig med släckta lanternor för att övervaka övningen. Satan vad det var kallt! Jag var stel som en Päronsplitt när jag väl kom i livbåten. Jag har vissa anlag för att bli sjösjuk och när man ligger i en livbåt ute till havs och ljuset från land blandas ihop i horisonten med dess stjärnhimmel så dröjer det inte länge innan man blir grön i ansiktet. Därför så blir det viktigt att snabbt klara av nödrutinerna så att man inte blir för groggy senare.

Ut med draggankaret för att minska att båten driver med vinden och för att stabilisera upp den i vinden. Se till att nödsändaren är aktiverad och ut med antennen genom kapellet på livbåten. Kvickt ett par sjösjukepiller från medicinlådan. Få ut allt vatten ur båten och upp med kapellet och till sist skjuta iväg tre stycken nödraketer. Tre skott krävs. Det första för att väcka uppmärksamhet, det andra för att få folk att titta åt rätt håll och det tredje för att de ska kunna lokalisera min livbåt. Eftersom det inte var några moln så kunde jag skjuta raketerna rakt upp för bästa upptäcktsavstånd. Jag märkte då att mina händer var stelfrusna och att det var mycket svårt att få bort den lilla plastpluppen som skyddade patronerna på nödraketerna. Det var dessutom svårt att spänna nödraketen och skjuta iväg dem då min tjocka uppsättning kläder tillsammans med den uppblåsta flytvästen och min hjälm gjorde mig mycket orörlig. Jag tänkte att jag därför måste förbereda mig till dess att helikoptern dök upp genom att plocka bort plastpluppen från ett antal patroner och stoppade därefter ner dem i min flygoverall.

Sedan var det bara att lägga sig ner i livbåten och sakta men säkert bli mer och mer sjösjuk. Den enda fördelen med kylan var att huttrandet faktiskt gjorde att man undvek att tänka på sjösjukan i sig. Efter ca en timme i livbåten så hörde jag att helikoptern var på väg. Min sjösjuka gjorde att jag nu kände mig i oerhört stort behov av hjälp. Jag skickade därför iväg ett par extra raketer för att helikopterföraren skulle upptäcka mig, även om pejlingen till min nödsändare inte skulle fungera.

Helikoptern verkade upptäcka mig och kom in rakt över mig, men fortsatte sedan förbi. Jag blev oerhört frustrerad när jag insåg att den uslingen inte tänkte rädda mig kvickt, utan följde hela pejlingsproceduren med en ny inflygning. Bra för hans träning, men jag var ju i behov av räddning!

Det var en HKP10 Super Puma som kom till undsättning. Den har en stor nackdel jämfört med de gamla hederliga HKP4 Boeing Vertol. Bara en huvudrotor innebär att för att hålla samma storlek på helikopter i luften så blir nedåtvinden dubbelt så kraftig. Det piskar upp ett vattenskum som i det kalla vädret genast fryser till is. Därför så var det till att fälla ner bägge visiren på hjälmen för att undvika ögonskador. Helikoptern kan heller inte ställa sig rakt ovanför livbåten, då det bara skulle resultera i att jag välte och hamnade i vattnet igen. Därför så fick han ställa sig en bit bortanför mig och sedan skicka ner en ytbärgare som simmade fram till min livbåt. Under tiden så fipplar jag upp kapellet på min båt och försöker få loss den lina som fäster min flytväst till båten (bra att ha om jag skulle välta till havs så att inte båten flyter iväg från mig). Helikoptern vill inte gärna få med sig livbåten upp när den ska bärga en förare.

Till sist kommer ytbärgaren fram till mig. Att få på bärgningsselen med alla kläder jag hade på mig var inte en enkel match, men till slut så hänger jag i selen. Sedan så vinschas jag upp till helikoptern där färdmekanikern står redo för att dra in mig och ytbärgaren genom dörren. Jag är fortfarande smidig som en dräktig flodhäst, så efter en längre stunds kamp så ligger jag och flämtar på golvet i helikoptern. Fort av med min uppblåsta flytväst och på med en manuell flytväst (annars riskerar jag att drunkna om helikoptern skulle av någon anledning hamna i vattnet på vägen hem). Min livbåt plockades därefter upp av den båt som transporterat ut mig.

Efter ca 20 minuter så hade jag äntligen fast land under mina fötter och jag kände för att likt de första upptäckarna av Amerika kasta mig ner och kyssa marken när jag klev ur helikoptern. I varje fall så blev det att gå in på helikopterdivisionen och ta av alla kläder för att sedan ta en kopp kaffe och en ostsmörgås och hoppa i bilen för att åka hem till min egen sköna säng.

Dagen efter så kommer min chef fram till mig. Jag förväntade mig någon typ av tapperhetsmedalj, men i stället så sade han ”du ska skriva en DA efter nattens övning”. (DA-Driftstörningsanmälan). ”Va?”, sade jag. Vad sjutton hade jag gjort för fel? Jag hade ju följt varje nödprocedur till minsta detalj!

Det visade sig att en av de nödraketer som jag hade förberett och stoppat i fickan på mitt flygställ hade ramlat ur när en av säkmatpersonalen hängde upp den till torkning. Oturligt nog så hade den givetvis träffat betonggolvet precis på slagstiftet som inte längre hade den skyddande lilla plastpluppen på sig. Raketen tände givetvis och for rakt upp i taket där den fastnade och isoleringen på taket i helikopterbaracken började brinna. Till min stora lycka så hade man snabbt kunnat släcka elden, så det uppstod inte mer skada än ett par mycket uppskärrad säkmatstekniker. I stället för tapperhetsmedalj blev det för min del bara till att skriva en DA och sedan åka ner till Kallinge och köpa en tårta så att jag skulle bli vän med teknikerna igen.

Denna lilla historia lärde mig tre saker: Även små plastpluppar har en viktig funktion att fylla, att försöka förenkla livet krånglar i slutändan bara till det och sist men viktigast av allt aldrig, aldrig mer ta ett vinterbad!

19 kommentarer:

  1. Brrr, jag rös o frös av din berättelse. Jag har alltid varit skeptisk till vinterbad, inte blev jag mindre av det nu inte

    God fortsättning förresten - keep on bloggin'

    SvaraRadera
  2. Hi Ha!

    "....satt i ordersalen och sorterade mina kartor!"

    Juletider på Spaningen!:D


    God fortsättning på dig CI

    /LAI

    SvaraRadera
  3. Hade du haft en krok pà din överlevnadsdräkt behövdes ingen sele alls.
    FM:s misslyckanden att rädda folt pà riktigt har jag beskrivit i andra sammanhang. Klicka pà mitt namn och informera dig.

    SvaraRadera
  4. Tack för en härlig återblick av gamla tider. Ytterligare ett motiv till varför Hkp4 borde finnas kvar fick vi också.

    GOD JUL!

    (Anders Björkman, slappna av lite det är jul!)

    SvaraRadera
  5. @LAE: Det samma!

    @LAI: Vi på spaningen har aldrig varit särskilt coola. Nytt år = ny utgåva av karta! :-)

    @Anders B: Som vanligt är du ute på djupt vatten. Hur får man i en krok på en dräkt för att sedan vincha? Du måste kunna göra detta med en medvetslös eller skadad pilot! Ytbärgaren får nog på så sätt mer arbete än med en sele. Dessutom hur får man den att hålla för tyngden? En förare med utrustning väger en bra bit över 100 kg. Ska piloten ha en rem runt kroppen motsvarande vinchningsselen hela flygpasset?

    Det har aldrig varit selen i sig själv som har varit bristen. Dock så hade vi vid Estonia ett par vinchar i helikoptrar som gick sönder samt ett antal ytbärgare som fick jobba så hårt i de höga vågorna att de helt enkelt inte orkade mer. Men i det stora hela så hade det inte någon avgörande betydelse då dödsorsaken för de flesta vid Estonia var att man frös ihjäl snarare än att man drunknade. Vid en yttemperatur strax över +4 så tar det inte många minuter innan man slutar andas om man inte har en tät överlevnadsdräkt.

    Även med dräkter kan det gå snabbt. Det finns exempel på piloter som flög de eskortflygplan som fanns på lastfartyg vid Murmanskkonvojerna under VK2 som efter avslutat uppdrag hoppat i sin fallskärm och på vägen ner vinkat åt besättningen i den båt som lagts ut för att plocka upp dem. Då sjömännen kom fram 10 minter senare kunde de endast konstatera att piloten avlidit p.g.a. kylan.

    @Skipper: Ja, HKP4 var en betydligt bättre plattform för både ytbärgning och ubåtsjakt. Sedan var KHP10 betydligt mer modern med mer automatik. Dock så har var HKP10 egentligen inte designad för att stå och hovra under längre perioder, vilket har slitit hårt på mekaniken. Om HKP10 skulle flyga vidare efter ISAF-insatsen krävs en Mid-Life Update. Med andra ord går HKP10 in i väggen tidigare än HKP4...

    SvaraRadera
  6. Härlig berättelse CI!
    Visst har det fördelar att bli äldre i tjänst? Nu kan du luta dig tillbaka och inleda varje berättelse med "Jag minns min tid vid..."

    Kom gärna med fler.

    SvaraRadera
  7. @Cynisk: Tack och som gammal i gardet så har jag ett par stycken på lager. Både egenupplevda samt överförda i tredje led...

    Skillnaden mellan historik och skröna är hårfin!

    SvaraRadera
  8. Amerikanska piloter (och de som flyger amerikanska flygplan) tar ju på sig fallskärmsselen samtidigt som g-dräkt mm. På US Navy:s selar finns en krok och själva fallskärmsselen används då som sele även för vinschningen.

    SvaraRadera
  9. @Anonym 13.33: I Sverige så är det första du gör när du hamnar i vatten att öppna fallskärmen och rulla ur den då en vattentyngd fallskärm sjunker och anars drar dig ner i djupet.

    Även på land så rullar man efter landning runt och spänner snabbt loss sig ur fallskärmen då det vi kraftig vind är stor risk för att man draggar efter skärmen med uppenbara risker för skador.

    I äldre flygplan var man dels fastspännd i fallskärmen och dels i stolen. Numera så sitter fallskärmen i stolen, så när man spänner sig fast i stolen så tar man samtidigt på sig fallskärmen. Därmed så har du ingen sele om du släpper din skärm...

    SvaraRadera
  10. Här ser man ett exempel på hur USAAF lyfter upp piloter eller annan personal.

    http://www.americanspecialops.com/photos/pararescue-jumpers/pararescue-hoist-photo.php

    SvaraRadera
  11. I US NAVY:s framtida flygplan F-35 sitter det en Martin Baker stol. Det är en betydligt utvecklad variant av den Martin Baker-stol som sitter i Gripen.

    http://www.martin-baker.com/products/Ejection-Seats/Mk--16-high-speed/US16E---JSF.aspx

    Låsmekanismen ser exakt likadan ut. Snabbaste sättet att komma ur denna skärm i vatten är att öppna centrallåset och då tappar du skärm och sele.

    Det går att koppla loss själva fallskärmsremmarna från selen, men det är ett rackarns pilljobb som jag definitivt inte skulle vilja göra i vatten.

    SvaraRadera
  12. Ja, i svenska flygplan är det så, men amerikanska försvaret har en annan lösning. Föraren tar på sig fallskärmsselen i samtidigt som övrig överlevnadsutrustning och knäpps sedan fast i stolen med fyra Koch fittings, dessa går sedan att öppna var för sig ungefär som bältesspännena på trafikflygplan.

    USAAF lades ner 1947 när USAF bildades. USAF har inte kroken vid höger axel, vilket USN har. Kroken syns vid höger axel på föraren i denna bild: http://georgewbush-whitehouse.archives.gov/news/releases/2003/05/images/20030501-15_d050103-2-664v.jpg

    Jag hittar tyvärr inga bilder på när kroken på MA-2 används, men om jag minns rätt kan man se den användas i Top Gun när "Goose" winschas upp efter haveriet. Den används på riktigt också, bland annat gjordes den större på grund av erfarenheter under Vietnamkriget. Vid övning förstår jag dock om man hellre väljer en annan sele.

    F-4, F-8, F-14, F/A-18 mfl har också Martin-Baker (NACES samt tidigare modeller) fast med liknande fastspänningssystem som ACES II som sitter i F-15, F-16, A-10 mfl och ESCAPAC som satt i A-4, A-7, S-3 mfl.

    Stolen i F-35 är ju också intressant därför att benfixeringsremmarna sitter i flygplanet och aldrig behöver spännas fast på föraren utan blir mer som armfixeringen på Viggen.

    SvaraRadera
  13. "Stolen i F-35 är ju också intressant därför att benfixeringsremmarna sitter i flygplanet och aldrig behöver spännas fast på föraren utan blir mer som armfixeringen på Viggen."

    Precis som på Mig-29 när den kom för 20 år sedan...

    På en direkt fråga till ingenjörerna på Martin-Baker angående Mk16 och dess benfixering om dom "kopierat" idéen från Mig-29 så svarade dom....."Hrmmm, host" och krafsade med skona i gruset...... :)
    Men bra idéer ska tas till vara!

    SvaraRadera
  14. @Anonym 15.31: Intressant. Hur gör US Navy piloter när dom landar i vatten? Kopplar de loss selen från skärmen eller släpper de alltihopa?

    Lösningen med att ha selen med sig ut är intressant, men det kräver också hjälp från teknikerna när man spänner sig fast i flygplanet. I en Gripen med sin lilla kabin skulle det nog bli ganska så bökigt, särskilt på den sida som är på andra sidan från stegen sett.

    Vid en snabburstigning på marken från en Gripen finns det faktiskt en lösning att använda sig av remfrigöringshandtaget och lämna flygplanet med fallskärmen på sig. Det är dock inget som rekommenderas, då man helt enkelt blir för klumpig. I stället används normalt remfrigöringen endast för att kapa benfixeringsremmarna och lossa på syrgasanslutningen. Fallskärmen tar man av genom att öppna centrallåset på normalt sätt.

    Jag försöker hitta en bra beskrivning på hur och när kopplingen (extraction ring) används, men har inte lyckats ännu. Används den när man inte har tillgång till en sele eller som extra back-up? Det känns som att man skulle hänga som en bit rökt skinka om man bara är fäst i ena axeln vid vinchning.

    http://alstoys.wordpress.com/2009/12/04/hot-toys-aviator-fa-18-hornet-pilot/

    http://flighthelmet.com/mm5/merchant.mvc?Screen=PROD&Store_Code=FHL&Product_Code=PRTH-MA2&Category_Code=FLTG

    USA har genom åren använt en hel del andra typer av räddningssystem, bl.a. stora krokar som man skulle sitta på och varför inte Fulton systemet. Finns det någon gemensam nämnare här?

    http://www.flighthelmet.com/info/koch.htm

    http://www.456fis.org/EJECTION_SEAT_HISTORY.htm

    http://en.wikipedia.org/wiki/Fulton_surface-to-air_recovery_system

    Så vitt jag vet används inte Fulton-systemet längre, då man har gott om helikoptrar och dessutom Pararescue personal.

    P.S: Ursäkta ett A för mycket i min tidigare kommentar. Det här tangentbordets små tangenter innebär ibland lustiga resultat... :-)

    SvaraRadera
  15. @Benke: Mig-29 har en hel del intressanta lösningar. Vid haveriet i Vidsel 2007 så tittade vi bl.a. på det säkerhetsgrepp man har på utskjutningshandtaget i bl.a. ungerska Mig-29. För att dra upp utskjutningshandtaget krävs att du klämmer åt ett handtag i själva greppet (OBS: Sittter inte i alla Mig-29).

    Enligt denna historik så finns det nog orsaker till varför USA lärt sig från ryssarna...

    http://www.ejectionsite.com/frame_sg.htm

    http://oai.dtic.mil/oai/oai?verb=getRecord&metadataPrefix=html&identifier=ADA321294

    http://findarticles.com/p/articles/mi_6712/is_83_199/ai_n28714283/

    Man låtsades att man ville samarbeta med en stol till F-35 och sedan snodde man helt enkelt resultaten...

    SvaraRadera
  16. Då hade redan britterna snott idéen...... Mk 16 till Typhoon.
    Ungefär som när SAAB skulle skaffa en ny stol till 37. Man tog kontakt med Martin-Baker och åkte över till England för att titta på lite alternativ. M-B var vid detta tillfälle mycket öppna, SAAB, pionjären inom stolar, skulle ju besöka dom.
    Sedan helt plötsligt så flög 37 med en SAAB-byggd stol utan att M-B fick en penny.
    När SAAB sedan återkom för att skaffa stol till 39 så skrek alla ingenjörer i M-B's HQ "Fort, göm allt, SAAB kommer på besök!"
    Dock så lyckades SAAB övertyga M-B om att denna gång så ville man faktiskt ha en M-B stol. Som plåster på såren så fick M-B alla SAAB's data och erfarenheter angående stolar eftersom SAAB inte skulle tillverka stolar mer. För dyrt för ett så litet antal. Enligt ingenjörerna på M-B så visade det sig att den data som SAAB gav dom, inklusive testdocker mm, var betydligt mer avancerad än det som M-B själva hade vid denna tidpunkt.
    Som dom uttryckte det " Vi vet att när vi började tillverka stolar så räddade formodligen SAAB's stolar redan piloter...."

    SvaraRadera
  17. CI, jag förstår att du blivit botad från eventuella vinterbadardrömmar. Din beskrivning på hur det var i vattnet och i livbåten tycker jag dock på pricken liknar mina egna erfarenheter under säkmatkursen och då var det i alla fall +14 i vattnet. Emellertid hade jag ingen ytbärgardräkt under flygoverallen utan bara kronans undertröja och kalsonger. Jösses vad jag frös och längtade inte bara efter den söta praktikanten vid Utö Värdshus utan efter vad som helst som kändes bättre än vatten som sakta sipprade in genom isolerdräktens dragkedja och andra skarvar.
    Tilläggas kan att jag nu aldrig sänker ned mig i vatten som inte håller minst 25 grader - jag är för erfaren för att beröras av att kallas badkruka.
    Alla läsare av CI tillönskas - i likhet med CI själv - ett gott nytt år!

    SvaraRadera
  18. @Bosse: Det samma. Jag undrar när man lyckas uppfinna en vattentät isolerdräkt. Den vi har i 39 är rena sållet!

    SvaraRadera
  19. @CI
    De spännen som sitter vid axelremmarna innehåller numer en mekanism som automatiskt lösgör skärmen om man hamnar i saltvatten. Tyskarna har ett liknande system på sina hjälmar för att lossa syrgasmasken så man minskar risken för drunkning.

    Det finns många intressanta lösningar genom historien. En är Skyraider som hade ett räddningssystem som drog ut piloten med en raketmotor varefter fallskärmshoppet utfördes som vanligt. Ett liknande system kan man hitta i Su-31.

    J21 och B18 hade från början utskjutningshandtaget på panelen för att sedan flyttas till en av axelremmarna. De hade automatisk frigöring av remmarna, men resten fick man sköta själv.

    På J29 skulle man först fälla huven, sedan flytta fötterna till stigbyglarna, därefter skjuta ut sig med handtaget ovanför huvudet utan att armarna flaxade iväg i fartvinden. Efter utskjutning fick man leta i skrevet efter en extra kula (senare korv) på ett snöre för att frigöra remmarna varefter man kunde kliva ur stolen och utlösa fallskärmen (manuellt så klart).

    Jag hittar inga beskrivningar på hur ofta systemet med extraction ring används numer. Jag skulle gissa att man åtminstone vid övning föredrar att använda vanlig sele. Min minnesbild är just att man hänger riktigt snett.

    Systemet med fyra spännen och selen separat från stolen kan ha sina nackdelar. Ett exempel ser man efter 2:06 http://www.youtube.com/watch?v=vfNrD0sBzUw&playnext=1&list=PL8A148D91E8D5B0A5&index=8

    SvaraRadera