lördag 21 november 2009

Fiendens fiende (uppdaterad)

Den 30 November arrangerar SvD Bokens Dag. Detta är en utmärkt tradition som jag hoppas ökar svenska folkets intresse för att läsa. Själv så försöker jag att tömma mitt bibliotek i samma fart som jag köper böcker, vilket inte alltid lyckas. SMB producerar på tok för många intressanta titlar att många blir liggande i högar, tills dess att jag får tid över. Som tur väl är så reser jag mycket i tjänsten, vilket ger tillfälle att under ett par timmar sträckläsa en bok.

I veckan så blev det "Krigets färger" av Arkadij Babtjenko. En utmärkt bok som hyllas av alla recensenter. Jag tycker att den är värd att läsas av alla som tror eller hoppas på att Ryssland är ett demokratiskt land. Jag tänker inte recensera boken själv, utan i stället reflektera lite över vad Rysslands senaste krig har inneburit för omvärlden. USA har i många svenskars ögon fått skulden för att hotbilden från terrorism har ökat i världen. Stödet till rebellerna i Afghanistan ledde indirekt till formandet av Al Qaida. Stödet till Irak under krigen mot Iran ledde indirekt till Gulfkriget. Bägge dessa faktorer ligger sedan bakom både krigen i Afghanistan och Irak. Men det finns även andra orsaker.

Afghanistankriget 1979-1989

Afghanistan har ända sedan kolonialismen varit ett område som haft en stark närvaro från Ryssland. England var där och försvarade framför allt vägarna till och från Indien mot den ryska expansionen, men fick efter ett antal snöpliga nederlag mot de hårda afghanerna dra sig tillbaka och slicka såren. På den tiden hade Afghanistan inte mycket av värde förutom sand och sten och sitt strategiska läge som en buffertzon mellan en stormakt och en annan. Under kriget 79-89 så föddes återigen den afghanske krigaren och det skapades ett antal motståndsgrupperingar som slogs med framgång mot den sovjetiska närvaron. Allt ifrån de grupper som senare skulle bilda den s.k. Norra Alliansen till religiösa grupper som Talibaner med stöd av utländska jihadister som Al Qaida. Under kriget begicks många brott mot krigslagarna av bägge sidor med framför allt tortyr och dödande av fångar, men de afghanska motståndsgrupperna stred med traditionell gerillataktik stödda av bl.a. USA via CIA.

Tjetjenienkrigen 1994-96, 1999-.

Babtjenkos bok visar med all tydlighet på fasan i dessa krig. Ryska soldater tvingades att slåss i ett krig som var skoningslöst. De tjetjenska rebellerna använde alla metoder för att vinna. Här föddes bl.a. för första gången i fundamentala muslimska kretsar självmordsbombaren. Kidnappning och mord av motståndare och deras familjer tillhörde vardagen på samma sätt som idag i Afghanistan och Irak. Islam förbjuder både självmord och att döda andra muslimer, men när de tjetjenska rebellerna insåg att detta var metoder som faktiskt fungerade så var religionen inte längre ett hinder. I stället omdefinierades självmordsbombaren till att bli martyr. Stridsmetoderna har sedan spritt sig till gränsade länder som Ingusjien, Afghanistan coh givetvis Irak. Al Qaida tog till sig dessa idéer och Osama bin Laden publicerade 1998 sin berömda Fatwa som förklarade heligt krig mot västvärlden.

Sammanfattningsvis. Afghanistankriget skapade talibaner och Al Qaida. Tjetjenienkriget skapade senare självmordsbombaren, kidnappning och mord som stridsmetod för islamistiska gerillagrupper. De ryska krigen har därmed lagt grunden till världen som den ser ut idag och då framför allt kriget i Afghanistan som i allra högsta grad påverkar oss i Sverige.

Detta bör svenska befolkningen förstå. Vi kanske inte längre har ett invasionsförsvar som ska skydda oss mot ett hypotetiskt anfall från öst (läs Ryssland och tidigare Sovjetunionen med tillhörande Warsavapakt). Nu har vi i stället ett insatt insatsförsvar som slåss i bl.a. Afghanistan för att säkra omvärlden och därmed enligt teoretikerna också säkra Sverige. Det intressanta att dom vi slåss mot är det som Guillou kallade för fiendens fiende, d.v.s Rysslands gamla motståndare. Innebär det nu att vi är vänner med Ryssland, eller är det som i Guillous bok bara ett tillfälligt eld upphör för att ta itu med en gemensam fiende för att sedan återgå till normalsituationen?

Men åter till den inledande boken "Krigets färger". Dagens nyheter skriver i sin recension att "När texten är som mest påträngande kommer han i närheten av den Imre Kertész som skrev Mannen utan öde, eller Michael Kerrs klassiska vietnamreportage Dispatches." Svenska Dagbladet skriver att "Babtjenkos bok kan bara jämföras med de riktigt stora krigsskildringarna, och Erich Maria Remarque På västfronten intet nytt (1929) har helt klart fått sin moderna pendang". Jag kan delvis hålla med. Det är en bok som berör då den verkligen trycker ner läsarens ansikte i Tjetjeniens lera, men det är ändå något annat som den påminner mig om. Till slut slår det mig, Sven Hassel!

När jag växte upp tillhörde Sven Hassels böcker dom som man med en låg röst fick fråga bibliotekarien om var de fanns på hyllorna. Man fick sedan en ond blick och en fnysning som svar samt ett finger som pekade åt en hylla längst bak i lokalen. Sven Hassel räknades inte till finlitteraturen. Givetvis var dessa böcker fiktioner och kraftigt överdrivna, men dom kan knappast räknas som förespråkare för krig, snarast tvärtom så pekade dom på samma saker som Babtjenkos bok, d.v.s. krigets vansinne och den kamratskap som krävs för att överleva.

Nu ska jag ut och köpa uppföljaren till Babtjenkos bok, "Bilder av ett litet krig".

Uppdaterad 09-11-28, 11:30
Ryssland har länge levat under hotet från terrorister i områdena kring Tjetjenien. Man misstänker att den stora tågolyckan igår berodde på en bombexplosion. Enligt tjänstemän vid statliga järnvägsbolaget så har man hittat spår av sprängämnen (om det nu inte är så att man vill ha någon att skylla ifrån sig på). Om det nu var en bomb, så krävs det inget geni för att lista ut vilka som ligger bakom detta.

Läs gärna Fokus artikel om den tjetjenske ledaren Kadyrov. Någon annan än jag som ser likheten med Saddam Hussein? Det intressanta är hans band till Ryssland och Putin trots att dom för några år sedan var i direkt strid med varandra. Putin som rysk soldat och Kadyrov som tjetjensk rebelledare.

Ryssland har verkligen valt att arbeta med sin fiendes fiende. Kadyrov må vara en skurk, men han håller de tjetjenska rebellerna på mattan. Det vill säga fram tills igår. Om han inte levererar det Ryssland önskar, d.v.s. ett stabilt Tjetjenien som inte spränger bomber i Moskva så finns det stor risk för att kriget eskalerar upp igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar